Aftonbladet – 5 december 1868, sida 2

dan i sakta traf framåt vägen.. Träden, häckarne och landtställena på ömse sidor om vägen ilade förbi dem. Barn i trädgårdarne. tjenare i sängkammarfönstren kommo och försvunno. Om en stund voro de på Rouens svala gator. Solskenet smög sig ned mellar hustaken, kastade sitt ljus in i de mörka allberna och lade sig i full och mäktig strålglans öfver kyrkornas rikt uthuggna facader. Der är Saint Ouen, sade mrs Courtenay och såg ut genom vagnsfönstret. Men Dora lutade sig tillbaka och tillslöt sina ögon. Hor ville icke se ingången till tafvelgalleriet. Hon hade smakat tillräcklig bitterhet denna morgon; hon behöfde icke mera. Det öfriga var ingenting. Det var endast att stiga upp i en jernbanvagn och låta föra sig genom ett grönt landskap, som Dos ögon icke sågo, medan mrs Courtenay gjorde sina barnsliga anmärkningar eller uppvaf små skrik af förvåning, hvilka hennes otter icke hörde. Både prat och utrop upphörde temligen plötsligt, och Dora saknade dem icke. Hon genomgick ännu en gång i tankarne det der mötet i förmaket i Kensington, då hon plötsligt och oväntadt hade st kärlek i mr Templemores ögon och lagt sin hand i hans. Hade hon då blifvit helt och hållet bedragen? Nej, han hade utan tvifvel bedragit sig sjelf, innan han sålunda ade öfvertygat henne och derigenom ådragit dem båda sorger och qv Men äfven om det hade förhallit sig så, äfven om han hade älskat henne några timmar, hvad hade väl detta nu att betyda? Skilde icke hvarje sekund dem mer och mer från hvarandra, och var det icke hon sjelf som gjort det, och ångrade hon det? Dora for upp ur sin dröm och hoppressade sina läppar för att qväfva den djupa, qvalfulla suck, som försökte tränga fram vid