Aftonbladet – 5 december 1868, sida 2

STOCKHOLM den 5 Dec, Fordbruksåret 1868, Ännu för några år sedan var det ganska vanligt och ansågs nästan som en förpligtelse att betrakta bränvinstillverktingen såsom en förderflig handtering, derför att bränvinet missbrukades. Man hyste länge den föreställningen att genom en hög tillverkningsskatt skulle priset på bränvinet kunna fördyras och förbrukningen derigenom minskas. Erfarenheten har alldeles icke konstaterat denna förmodan. Det är tillgången och det deraf beroende priset på råämnena som hufvudsakligen inverkar på bränvinspriset. Men en alldeles egendomlig omständighet inverkar äfven ganska väsentligt i Sverge på bränvinets pris. I sådana år, då potatisskörden blir riklig, stiger bränvinsproduktionen, enär potatesen icke i någon nämnvärd grad kan exporteras, utan måste inom landet förbrukas. Den stora bränvinstillgången, som öfverstiger den måttliga konsumtionen, nedtrycker då priset på den svenska varan, hvilken icke kan exporteras. Man frågar nu: hvarföre kan ej svenskt bränvin med fördel exporteras likaväl som det tyska, hvilket tillverkas af precist samma råärnnen? Svaret derpå blir — emedan den svenska bränvinsbränningen icke bedrifves på långt när med samma tekniska skicklighet som i Tyskland; af samma qvantitet potates erhålles här i allmänhet en tredjedel mindre sprit än i Tyskland, och orsaken härtill är icke att de här använda råvarorna äro mindre stärkelse. haltiga, utan helt enkelt den ofvan antydda skiljaktigheten i konstskicklighet. Det tyska bränvinet kan följaktligen säljas för bättre pris och det svenska ej konkurrera med det utländska på verldsmarknaden. Den svenska nektarn måste således konsumeras inom landet — och ju rikligare skörden är, desto större tillverkning, desto större tillgång, desto lägre pris, men också i samma mån mindre vinst på den tillverkade varan. Den enklaste utvägen vore påtagligen att man sökte åstadkomma införandet at större teknisk skicklighet i en näring, lika vigtig för jordbruket. som för staten, hvilken deraf påräknar en af sina betydligaste inkomster. För både bränvinstillverkaren och staten vore det ju en uppenbar fördel om af 1 tunna (9 kubikfot) potates kunde erhållas 15 i stället för 10 kannor 50 proc. bränvin. I statens intresse ligger att befrämja den ökade tillverkningsqvantiteten af samma qvantum råämne. Men ehuru tydligt detta än är, så mötes man af det välmenta inkastet: då bränvinet är en så förderflig produkt, så bör den ökade tillverkningen alldeles icke befordras, utan snarare motverkas. Det är också denna välmenta tankegång, som haft och har till följd att ingen spritexport kan åstadkommas, och. att det bränvin, som tillverkas här, måste konsumeras af landets egen befolkning. Man skall möjligen invända: det lönar sig ej att befrämja en konstmässigare bränvinstillverkning här — d. v. s. ett större utbyte af råvarorna — emedan ingen utväg till export af svenskt bränvin kan beredas. Invändningen är helt och hållet gripen ur luften. Tyskland exporterar årligen ofantliga qvantiteter sprit; endast för några dagar sedan utskeppades flera millioner kannor från Stettin till England, och Sverges hela bränvinstillverkning skulle, om den exporterades, icke sänka spritpriset på verldsmarknaden med ett par öre pr kanna. Troligen behöfva vi icke mer än antyda af huru stor nytta det vore för vårt jordbruk och vår boskapsskötsel, om bränvinstillverkningen bedrefs fullt rationelt och följaktligen så, att råvarorna lemnade ett högre utbyte I sprit, hvarigenom export möjliggjordes. Vi skola i det följande antyda hura bränvinsbränningen kan och bör ordnas för att blifva en källa till nationel vinst. Men det är nödvändigt att först tillse huru bränvinstillverkningen gestaltat sig under de senare åren och huru den nu förhåller sig gent emot vårt jordbruk, enär — vi lägga derpå stor vigt — med temlig visshet kan antagas att genom en väl ordnad bränvinstillverkning jordoruket både kan och skall i högst väsentlig nån befordras. Vid medlet af Oktober månad 1861 var lt svenskt bränvin utsåldt. Från den 15 Jktober nyssnämnda år och till den 15 April 1862 tillverkades, enligt officiella TAppOrter )......ssesesserssensnsernnn nes 17,014,662 k:r. rån den 15 Okt. 1862 till den 15 April 1863 tillverkades....... Således under dessa begge bränningsår eaeenersnn nan nn B0,649,790 kr. Men detta qvantum förslog dock ej för nämnle års konsumtion, utan importerades till bevofvets fyllande före den 15 Oktober 1863 omkring 700,000 k:r, hvadan den årliga förorukningen i medeltal utgjorde 15,674,894 k:r. rån den 15 Okt. 1863 till den 15 April 1864 utgjorde tillverkningen ............... 16,671,779 kr. )ch från den 15 Okt. 1864 till den 22,710 15 April 1865 Således tillsammans 489 kr. Och då detta qvantum åtgick var konumtionen dessa tvenne år 16,147,244 kannor rligen. rån den 15 Okt. 1865 till den 15 April 1866 tillverkade: )ch från den 15 Okt. 1 15 April 186 17,662,001 k:r. 14,274,085 Eller tillhopa 31,936,086 k:r. ) Till undvikande af missförstånd bör erinras att tillverkningsuppgifterna härofvan äro gjorda med hänsyn till skördeåret, emedan derigenom vinnes en bättre vägledning för bedömandet af hvarje års skörd, hvilken naturligtvis högst väsentligt inverkar på bränvinstillverkningen. Vi vilja derjemte nämna, att under åren 1856 —60 i årligt medeltal konsumerades 317,918 tunnor spanmål och 1,086,020 t:r potates, hvaremot under åren 1861—65 förbrukats i medeltal 315,853 t:r spanmål och 1,398,824 t:r potates. Förbrukningen af spanmål nedgick under det senare qvinqvenniet i jemförelse med det förra, hvaremot potatisförbrukningen var relativt större fader senare qvinqvenniet jemfördt med det örra.