Aftonbladet – 4 december 1868, sida 2

komiterade ansett det allmännas intresse på ett1e etryggande sätt tillgodoses, om gränsen för det!q jögst tillåtna röstetalet bestämdes så, att den i121l: aragrafen af hufvudstadens kommunalförordning !t; åsom maximum för en väljandes rösträtt nu stadade qvot nedsattes från !2 till 100 af helaljg östetalet inom valkretsen. Häremot har bland komiterade hr Dreijer, med k vilken hr Richter förenat sig, ej ansett någon , nnan förändring för närvarande påfordras, än att, agstiftningen borde i afseende på bolag så jem-aq as, att bolag icke borde ha rösträtt, utan hvarje t; lelegare i bolaget ega röst, uppskattad efter sin ;olagsandel, samt hr Lindhagen för sin del trott!g ämpligt vara, att högsta röstetalet i stad nedattes från !. till 11.0 af samtlige de i röstlänglen uppförda rösterna, med den bestämmelse tillika, att det högsta röstetalet ej finge öfverstiga .00 och ej understiga 20 röster. Beredningsutskottet har, med erkännande af det stillfredsställande deruti, att det antal röster, hvilket hvar och en eger afgifva vid kommunalval, plifvit satt så högt som till .o af hela det å valkretsens röstlängd upptagna röstetal, likväl, enär rättelse uti nämnde missförhållande icke kunde antagas blifva vidtagen af konung och rikdag utan i sammanhang med en revision i samma syfte af de för riket i öfrigt gällande kommunallagar, derom förslag ej lära uteblifva, hemställt att stadsfullmäktige, med hufvudsakligt godkännande af hvad komiterade föreslagit, måtte förklara förslaget ej böra till någon vidare åtgärd från stads-, fullmäktiges sida föranleda. i Reservanter mot utskottets hemställan äro: hrr; Behrling, som påyrkat att stadsfullmäktige hos , 4 E ; HR DA DR OA AN K. M:t måtte ingå med begäran om proposition till nästa riksdag, att den ändring måtte vidtagas, att , den såsom maximum för en väljandes rösträtt nu stadgade qvöt blefve nedsatt från ., till A1w00 af valkretsens hela röstetal; frih. Skogman, som ansett stadsrölmäkrine obehörige att uppträda med l; reformförslag i dylika angelägenheter; hrr Wal-l: lenberg och Wistrand, som, utan att motivera sitt: uttalande, endast förklarat sig vara af skiljaktiga meningar, och hr Grafström, som tillkännagifvit,. att han ej deltagit i öfverläggning af detta ären-: de inom utskottet. Härom uppstod en långvarig och Jiflig debatt, för hvilken härnedan i korthet redogöres. Diskussionen öppnadesaf hr Behrling, som i öfverenstämmelse med den af honom afgifna reservation, på det kraftigaste förordade, att stadsfullmäktige ville såsom sin åsigt uttala, att den såsom maximum för en väljandes rösträtt stadgade qvot måtte nedsättas från , till 0o0 af hela röstetalet inom valkretsen, hvarjemte han bemötte de betänkligheter man hyst, att stadsfullmäktige ej skulle vara behörige yttra sig i denna för hufvudstaden vigtiga angelägenhet. Han visade, att den nuvarande nedsättningen till :.o ej innebure annat än att om någon egde mer än 350 a 400,000 rdrs inkomst detta belopp nedsattes till 300,000 rdr. Mot den ytterligare nedsättning af denna qvot till 1:000 som komiterade tillstyrkt, kunde man ej hysa någen berättigad farhåga. Det nu varande röstsättet vore alltför orimligt, och det tycktes som skulle de hvilka utarbetat kommunallagarne ej insett eltler velat inse till hvilka resultater detta valsätt skulle leda, -Deri låg ett uppenbart hån. Genom nedsättandet af röstmaximum till :000 skulle det: faktiska förhållande uppstå i hufvudstaden, att af 26,000 valberättigade 1001 personer kunde öfverrösta 25.000, under hvilket förhållande förmögenheten vore mer än väl betryggad, meddelande hr Behrling för öfrigt åtskilliga andra sifferuppgifter, för att belysa förhållandena. Det skulle visserligen inträffa att de 1000 personer, som hade de högsta rösterna, ej kunde blifva eniga, men ännu mindre skulle 25,000 personer kunna hålla tillsammans. Påståendet, att man genom den föreslagna förändringen skulle riktat något hugg mot vallagen, tillbakavisade hr Behrling med det förklarande, att denna grund stode orubbad qvar. Man hade endast modifierat rösträtten. Mot det föregifvandet, att tiden ej skulle vara inne för en förändring, talade den kompakta mening, som ogillande höjt sig motdet bestående, liksom pressens samtliga organer, och ville man en sådan förändring ärligt och upppriktigt vore det nödvändigt, att mån äfven öppet uttalade sin mening i saken. Det vore bättre att blottställa sig för den förebråelsen, att hafva gått för långt, än stillatigande konservera en lagbestämmelse, som man. fann innebära ett hån mot billighet och rättvisa. Vidkommande talet om stadsfullmäktiges behörighet hade derom ordats vid fiera föregående tillfällen, såsom t. ex. i fråga om sammanbindningsbanan, men man hade, trots detta tal om behörigheten i början, sedan funnit sig nödgad lemna detta åsido, och det skulle för kommunens representanter vara högeligen nedslående om de nödgades afstå från att uttala sig och fatta beslut i allmänna frågor, som rörde kommunen och för densamma vore af sådan vigt som den nu föreliggande. Hr v. Kremer trodde sjelfva kompetensfrågan, om stadsfullmäktige fattade beslut eller blott uttalade en opinion vara af föga praktisk vigt. Hvad sjelfva saken åter vidkom hade denna angelägenhet en afgörande betydelse för framtiden. Tre olika förelag förelågo, nemligen hrr Dreijers och Lindhageus samt komiterades. Hvad detförsta förslaget, afskaffandet af bolagsrösträtt, anI gick, så hade det varit godt, om fråga derom uppstått vid kommunallagarnas första stiftande, men nu gällde derom det ominösa uttrycket: för sent. Hvad åter de andra båda förslagen vidkom, nedsättandet af röstmaximum till 1100-eller 1000, 8 utgjorde dessa förslag en sifferfråga, som en: dast afsåg en öfvergång, i det att ena förslaget innefattade ett mindre medgifyande, det andra ettnågot större. Båda kunde dock endast betraktas såsom temporisationsåtgärder. Tal. antydde härefter, hurusom under den diskussion, som föregått antagandet af vårt nya statsskick, de olika röstgrunder, som uppställts vid val till riksdagsrepresentanter och representanter för kommunen, utgjort en af de väsentligaste betänkligheter man hyst mot det nya statsskicket. Till grund för de förra hade lagts personlighetsprincipen, och för de senare riksdalern. Då så olika grunder tagits, den ena starkare och den andra svagare, skulle den starkare alltid komma att krossa den svagare, auseende sig tal. ej behöfva angifva hvilkendera han menade med den starkare: Huruvida samhället skulle kunna undgå vådliga skakningar vid en sådan strid, skulle framtiden utvisa. Det är egentligen blott vid två tillfällen den större allmänheten uppkallas att utöfva sin val-rätt, vid riksdagsmannaval och vid stadsfullmäktigval. Vid det vigtigaste, statsvalet, röstades per capita; vid det mindre vigtiga, kommunalvalet, röstades efter riksdalern. Orimligheten vore allt för tydlig att ej en opinion mot kommunalvallagens valgrund måste bilda sig, och den hade också så gjort. Härmed ville dock tal. ej ha på-; stått, att nu alla i kommunen röstberättigade måste. erhålla genast lika rösträtt. Kommunallagen behöfde ju ej vara liberalare än grundlagen, blott motsägelsen dem emellan upphäfdes. Alla, som vid riksdagsmannaval hade lika rösträtt, borde såRER RR