Aftonbladet – 4 december 1868, sida 2

Dora uppför trappan, men lyckligtvis stannade hon icke derinne. Bagaren och mjölkbudet fordrade hennes närvaro dernere, Hennes träskor klampade utför trapporna, och Dora stod allena i det gamla rummet. Madame Bernard hade öppnat fönstret; solen var nu uppe, och konturerna af den gamia, grå kyrkan aftecknade sig skarpt mot den blå himmelen, och medan den tunga massan ännu låg i skuggan, nickade blommorna, som växte uppe på pelarne, solbeglänsta i den svaga morgonbris som -blåste från floden, och hade på sig en min, tom talade om ungt och gladt morgonlif. Huru glada och leende sågo e icke utmot den mörka, huggna stenbakgrunden, hvilken århundraden hade beröfvat dess friska hårdhet och i dess ställe gifvit ett mjukt, ehuru massivt behag. Huru ren och genomskinlig var icke den gröna färgen på vinlöfven, bland hvilka den friska morgonvinden spelade, som om den sålunda lika med naturens sköna föremål varit: hela ändamålet med dess tillvaro, och huru allt hvad hon säg tycktes åter berätta henne historien om hennes försvunna lycka. Hon stod och betraktade denna tafla med högt klappande hjerta. Hennes hand var sysslolös, ingen penna tecknade denna utsigt på papper, och likväl aftecknade hon den bela tiden — tecknande den .i drag, hvilka menniskohand aldrig kunde utplåna, i färger, som tiden icke kunde bleka — visserligen på en bräcklig, dödlig duk, men som dock skulle räcka lika länge som hennes egen tillvaro. Gift med doktor Richard! tänkte hon och vände sig, bort, då hon erinrade sig huru hon hade suttit väntande, spejande och drömmande vid detta fönster. — Ja, så hade det kunnat bli godt och lyckligt; men jag är lik er, Griseldis, äfven jag har blifvit upphöjd från en ringa ställning och måste betala priset derför — huru mycket vet jag ännu inte; men ack, huru bittra ha inte de första afbetalningarne varit!s Hon sänkte sin slöja och gick hastigt uppför trappan. Farväl, madame Bernard, sade hon; — pfarväl! Gud välsigne er;