Aftonbladet – 3 december 1868, sida 3

gråtande, hon visste icke sjelf huru länge, Då Dora slutligen reste sig upp, var hennes hjerta liksom förvandladt — der var en bitterhet och förtrytelse, som icke ens hans anklagelse hade väckt. Öfvergifven, tänkte hon, förrådd, förorättad och förskjuten efter förloppet af tvenne veckor I SJUTTONDE KAPITLET. Det var sålunda mrs Luan höll sitt löfte, att göra Dora till mr Templemores hustru; men hennes gåfva hade varit olycklig — lik den onde andens i legenden, hade den vändt sig till förderf och endast ledt till det bittraste qval. Mr Templemore hade rest; han hade lemnat sin hustru. Antingen det var af tvifvel eller ledsnad, af köld eller motvilja, för kort eller lång tid, så hade han ändå all tid lemnat henne. Och miss Moore och Eva ha äfven rest och tagit Fido med sig! utbrast mrs Courtemay, helt förnärmad. ora log bittert. Hunden också! Och barnet hade icke så mycket som sagt henne farväl! Hon var en förskjuten i sm mans hus, men hon beklagade sig icke. Hon kände sig som skeppsbruten på en kust dit glädjen icke kunde nå, och ingen klagan kom öfver hennes läppar. Det tjenade ju till ingenting att jämra sig. Jag förmodar emellertid att allt är som det skall vara, tänkte mrs Courtenay, då hon såg henne så lugn; och då de samma afton möttes i trädgården, dit Dora hade gått för att söka den frid, som icke ville komma, var mrs Courtenays själ uppfylld af en annan tanke. Dora, sade hon hemlighetsfullt, jag mötte mrs Luan här för en stund sedan. Hvad går åt henne? Huru kom hon att lemna John? Jag vet inte, svarade Dora likgiltigt. Hvad skulle väl kunna fattas henne? Hvarföre smög hon sig krypande längs allCen der, Dora? Och då hon såg mig, hvar