Aftonbladet – 3 december 1868, sida 3

före log hon då och såg så slug och listig ut som en räf? Dora lade handen på mordrens arm och såg på henne. En hvar af dem såg hvad den andra tänkte, och Döra sade det slutligen i förtäckta ordalag. : Om så är, sade hon, så har hon varit det i flera år. Men i sådant fall, stammade mrs Courtenay, skulle väl mr Templemore ha märkt det. Har väl John sett det? Jag gaf honom en gång en vink derom; men han mottog den med förakt. Nej, mr Templemore kunde inte se det. Hon var aldrig sådan, när han var närvarande — nej, aldrig, Allting var emot mig. . Men, Dora, hvad skola vi göra? frågade mrs Courtenay förskräckt. Hvad skola vi göra? Ingenting, sade Dora. Jag skulle önska att mr Templemore vore här, sade hon och såg med en bekymrad min på sin dotter, Derpå kunde Dora icke svara. Äfven hennes mor kände huru öfvergifna de voro utan honom — huru Hans närvaro skulle ba fört trygghet med sig, och huru hans frånvaro ingaf oro och fruktan. Första gången han slöt mig i sina armar, tänkte Dora, kände jag, att jag hade en tillflykt mot allt ondt som menniskor kunde tillfoga mig, och att endast Guds hand kunde träffa mig. Detta var på vår bröllopsdag — för inte en månad sedan — och hvar är han nu? — hvar är jag? Dora! ropade mrs Courtenay; ty tårar runno utför Doras kinder. Jag visste inte att jag gret, sade hon och försökte le. Bry dig inte om det, kära mamma.n Jag fruktar att inte allt står rätt till, började mrs Courtepay tveksamt. Tyst!, hviskade Dora, Se på tant! Hon såg dem icke. Hon gick nedåt en alle och tittade först åt den ena sidan och sedap åt den andra; det var tydligt att hon ökte någon Åter något.