Aftonbladet – 2 december 1868, sida 2

SLCHAS aANKOMSL, OCH alt PprISCcH falllv LU cl IaDUe löst lågt stånd. Man säljer i Rasdori ett pud vindrufvor för 5 å 10 kopek; torget i Novotscherkask är betäckt af lass med vindrufvor, som hafva svårt att finna köpare. Dock är det anmärkningsvärdt, att mognaden varit ojemn, så att man uti fulla vindrufsklasar vanligen träffar äfven omogna drufvor. —tD— Carl XII:s-festen i landsorten. I Göteborgs-Postens tisdagsnummer läses följande utförliga redogörelse för festligheterna Göteborg i måndags: Redan tidigt i går började man här i staden märka att något ovanligt var på färde, att betydelsen af den morgonsol som då gått upp, om också osynlig på vår horisont, var någon helt annan än : den som vi i hvardagslifvet med större eller mindre lädje helsa. Så såg man den svenska fanan svaja rån de offentliga byggnaderna, så såg man fartygen i hamnen flagga. Särskildt lade vi märke till — såsom en vänlig uppmärksamhet, något som alltid : inverkar på ett svenskt sinne— att till och med de I: nordtyska småfartygen i stora hamnkanalen på !l: nyssnämnda sätt visade sin aktning för den svenske l: hjeltekonungens minne. Men mer än hvad som alla ; yttre demonstrationer, vare sig åt det allmännas l: sida eller å enskilda samfunds, präglade dagen till något så högtidligt som den verkligen föreföll, det var hela vår befolknings stämning. För den som är van att tolka uttrycken af det svenska folkets lif, vare sig att det visar sig på en stads gator! eller bland de mera ursprungliga förhållandena å landet, skulle helt visst det egendomliga uttrycket af högtidlig stämning, som i går inom Göteborg visade sig, ha verkat med en viss öfverväldigande kraft. Det var samma uttryck som man hos vår befolkning finner straxt före julhögtiden; och kom så dertill ett väder, sådant som vanligen brukar förekomma just vid nyssnämnda högtid, mildt, lugnt och med en gråaktig dimma, hvilken låter allt framträda ien beslöjad, men derföre ingalunda dyster färgton, hvilket ännu mera bidrog till illusionens förhöjande. Den serie af högtidligheter — ty till en samlad sådan ha, som bekant, härstädes icke de spridda korporationerna blifvit förenade — med hvilka dagen här firades, inleddes å högre elementarläroverkets solennitetssal af en fest, hvilken gjorde ett mäktigt intryck. Viken, tidens flyktiga minnen, sjungen af ett eller par hundratal gossröster, grep med sin allvarliga klang omedelbarligen en hvar och stämde sinnet till åhörande af festtalet. I ett särdeles väl genomtänkt tal tolkade vic. lektorn dr O. Sjögren hjeltens betydelse för svenska folket, icke blott såsom konung, krigare och statsman, ehuruväl tal. äfven i detta sista fall lät honom erfaras rättvisa och satte honom högt, utan såsom en konung, hvilken vågat tänka högt om detta samma svenska folk, och såsom den der utgjorde ett förkroppsligande af dess dygder och af dess fel. Med en varm uppmaning att efterlikna hjeltekonungen i hans dygder, och med ett synnerligt lyckadt versifieradt upprop till de ädla känslorna inom den svenska karakteren, afslöt hr S. sitt tal. Efter detta kommo ytterligare sånger af skolungdomen: Kung Carl, den unge hjelte, Fädernesland, hvars herrliga minnen och koralen Vår Gud är oss en väldig borgo. En annan af festligheterna till den store konungens minne egde rum å Göta artilleriregementets kaserngård. Den försiggick straxt efter kl. 1e. m. Sedan af regementets musikkår folksången utförts och ett Gud bevare konungen! utbringats af regementets chef, öfverste Berg, gaf hr B. en kort men varm skildring af den svenske nationalbjelten och hans odödliga bedrifter, liksom ock af den krigshär, hvilken genom sitt mod, sin härdighet, krigstukt och glödande kärlek till konung och fosterland bidragit till den glans, som hvilar öfver det carolinska tidehvarfvet. Vid talets slut utbringade öfverste B. ett Lefve Carl XII:s minne!, hvilket beledsagades af fanfarer och ett hurra, som höjdes af manskapet. Från Otterhälleberget gafs salut. Åt manskapet gafs efter högtidlighetens slut extra förplägning af öl m. m. Med mörkrets inbrott tändes utanför artillerikasernen ett större antal der anbragta mareschaller. På aftonen voro landshöfdingen, garnisonens officerare och civilstater m. fl. inbjudna till öfverste Berg. Kl. 9 e. m. hölls å Gustaf Adolfs torg utanför kommendantshuset tapto, hvilket åhördes af stora folkmassor. Efter utförandet af åtskilliga musikstycken blåstes folksången Ur svenska hjertans djup. Å realgymnasii solennitetssal vidtog kl. 6 e. m. (en annan högtidlig och dagens betydelse värdig fest för skolans ungdom och ett betydligt antal åhörare af båda könen. I fonden af den vackra salen var anbragt en rik gasdekoration: Carl XlI:s krönta namncehiffer och årtalet 1718. Efter Vår Gud är oss en väldig borg och Narva-marschen uppträdde i katedern skolans lärare i historia, fil. kand. Fredrik Åkerblom, och gaf i en såväl till form som innehåll särdeles förtjenstfult: skildring en bild af Carl XII som konung och hjelte, som historisk personlighet och som menniska. Ånnu några körer och till slut folksången afslutade den enkla men vackra högtidligheten. Kl. 8 på aftonen samlades arbetareföreningens medlemmar i talrik mängd uti det för tillfället festligt, af måleribolagets medlemmar, dekorerade exercishuset på heden. Å estraden i fonden hade föreningens sångkör samlats i dubbla leder och uppstämde sångerna Carl XII:s marsch samt Hjeltar, som bedjen,, hvarefter sångrarne delade sig, bildande en halfcirkel kring hjeltekonungens staty — en afbildning af den i hufvudstaden igår aftäckta. Litteratören Mauritz Rubenson beträdde derefter den prydda talarestolen och utvecklade i ett längre föredrag Carl XIl:s betydelse för landet ej blott såsom krigare, utan äfven såsom statsman och älskare af de fredliga värf, åt hvilka honom ej förunnades tid af maktlystna grannar att egna sig med den kraft, hvilken han annars säkerl igen skulle utvecklat på fredens bragdfält, lika väl som nu endast på krigets. Då talaren slutat sitt varma och med kraft hållna tal, uppstämde sångkören Kung Carl, den unge hjelte, samt Viken, tidens flyktiga minnen.. Sedan de sista tonerna förklingat af dessa sånger, besteg föreningens ordförande, hr Axel Krook, talarestolen och utvecklade hurusom dagen hade en dubbel betydelse, i det att den på samma gång var en minnesfest för Sverges oförlikneliges hjeltekonung och en glädjefest öfver att det kära fosterlandet ännu är det fria Sverge, hvilket rest sig med föryngrade och stärkta krafter ur det bråddjup, hvari det slungades vid Pultava. Måtto dessa krafter, sade talaren, alltjemt tillväxa och Sverges arbetare genom ärlig stråfsamhet och sedlig renhet, hvar I sin stad, efterlikna svensken Carl den tolfte, städse med blicken riktad på fredens värf, men med fast beslut att, om ännu en gång kamp skulle blod för Sverges frihet. De allvarliga tonerna af den herrliga sången Häör oss, Sveal ljödo genom den stora salen, och då de slutat, var äfven den enkla, men värdiga och genom allvaret hos de Äng deri deltagande högstämda, minnesfesten slutad. Kl. half 9 e, m. vidtog featkollationen å Lorensberg, hvarest hela lokalen var för ändamålet upplåten. Redan på afstånd gnistrade den vackra byggnaden med sin rika, inre eklärerin.g som ett feslott i qvällen. Uppkörsvägen upplystes å ömse sidor af mareschaller och framför byggnaden sträckte sig en smakfullt anordnad rad af mindre dylika. Deltagarne i festen samlades i öfre våningen, hvarest stora festivitetssalen var särdeles vackert dekarorad af målaremästaren S. V. Rub-nson och trädgårdsmästaren C. P. Lange. Rundtomkring salens takfris löpte en rik guirland af grönt, uppfästad i festoner, mellan hvilka voro placerade små sköldar med svenska vapnet, det gula korset på blå grund, äfvensom små flaggor i svenska färgerna. idtemot stora ingången på långväggen var den med lagerkransar prydda talarestolen placerad i en lund af granar och a be ER RP RJ hota fosterlandets säkerhet, gifva gärden af sitt