den, hvarest Carl XII:s-statyen och de densamma omgifvande läktarne befinna sig. Vi hade samtidigt för afsigt att taga anordningarne för morgondagens festlighet i åskådande. Vi funno statyen och läktaren omgifna af spridda och fåtaliga grupper af fredliga äskådare, I detsamma uppmarscherade 7—8 man fotgardister under anförande af en korporal och en kort stund senare en annan dylik mindre trupp under anförande af en underofficer och besatte trappuppgångarne till den af enskild person uppförda, från större delen af torget statyen undanskymmande läktaren. Denna åtgärd tycktes af de församlade upptagas med munterhet, helst som de begge officiella läktarne lemnades obesatta. En pojkröst ropade, då gardisterna syntes å läktaren: Stig ej upp, gossar, det kostar rdr person! och en aponan tillade skämtande: Carl XII behöfver ej vakt, han! Han är karl att försvara sig sjelf! Vi lemnade genast platsen och ingingo på det af flera hundra personer uppfyllda kafet. Vid pass kl. 11, eller vid den tid, då — som vi antaga — de begge spelande och närbelägna kongl. teatrarne till ej obetydlig del i Kungsträdgården uttömde sin publik, passerade vi åter förbi statyen — denna gång i sällskap med ytterligare 4 personer af den bildade klassen, dels tjenstemän, dels köpmän. Vår afsigt var att till hans boning i staden åtfölja en person af vårt sällskap. Vi funno nu åskådarne kring statyen uppgå till vida större antal, än för ett par timmar tidigare. Dock torde desammas antal, enligt vår uppfattning, ej uppgått till större antal än högst 4—500 personer, som med anledning af allmänhetens kända nyfikenhet på de företagna festförberedelserna och denna promenadsplats centrala läge ej kunde anses större, än hvad man borde haft allt skäl att förmoda. Några gatpojkar hördes uppgifva hurrarop. Vi stannade ytterst i folkmassans södra periferi på omkring 10 —20 famnars afstånd från den enskilda läktaren. Vi sågo en gatpojke komma bärande en lösbruten planka, nedlägga den på marken, sägande — som vi tyckte — den vara den första från den nämnda läktaren nedbrutna. Vi hörde genast derpå, huru ännu flera plankor lösbrötos från densamma. De officiella läktarne antastades af ingen. Vi tänkte aflägsna oss. I detsamma uppsteg på läktaren en mörk skepnad, klädd i kapott och trekantig hatt. Denna figur tilldrog sig allmän uppmärksamhet. Man skyndade från alla håll närmare — Det var polismästaren. Denne började från sin upphöjda ståndpunkt, helsad af pojkarnes hurrarop, högt uttala något. Vi ansågo för en ovilkorlig skyldighet att qvarstauna och afhöra hvad han hade att yttra. Af spridda ord, uppfattade af olika medlemmar inom vårt lilla sällskap, drog en af detsamma, en civil tjensteman, den mycket rigtiga slutsatsen, att upprorslagen proklamerats, hvilket ingen annan af värt sällskap, såsom främmande för dessa förhållanden, uppfattat. Vi ville knappt tro detta, men på hans allvarliga försäkran att så skett, öfverenskommo vi ögonblickligen att aflägsna oss. I samma ögonblick vi vände ryggen mot läktaren, på hvilken polismästaren ännu talade och således kring sig qvarhöll en del åhörare, hörde vi ett rop. Det var en afdelning af lifgardet till häst, som gjorde anfall mot en obeväpnad skara, bestående till stor del af qvinnor och barn. Förvirringen var oerhörd, alla flydde, qvinnor och barn nedtrampades. I karrier sprängde gardisterne fram. Deupplöste sina led och spridde sig kring torget, ridande i zigzag, nedslående och nedtrampande utan ringaste tillstymmelse till urskilning. Berättaren skyndade till den punkt af torget, som utgör station för akaredroskorna, men dessa fylldes ögonblickligen med folk och rullade bort. Intet skydd på detta hållet! Berättaren flydde uppåt Gustaf Adoifs torg. Äfven dit sträckte sig förföljelserna. Äfven der anföllos fredlige vandrare. Från de närbelägna hotellen, källarne och privathusen utkommo personer. Dessa voro naturligtvis fullt okunniga om hvad som senast passerat. Ty detta tilldrog sig på hälften kortare tid än vi behöfva för att nedskrifva detsamma. En hästgardesofficerare och 7—8 man rusade i karrier, svängande sablarne, framåt Gustaf Adolfs torg, kommände från Kungsträdgården. Gardisterna apptogo gatan. Vid hotel Germania på Gustaf Adolfs torg framgingo på trottoiren några välklädda personer, kommande från hotel Rydberg. Med sabeln i hand jagade han dem ned på gatan. De omringades genast af ryttarne. Sablarne hveno genom luften och träffade de sålunda omringade. Skingra er! ropade man ursinnigt åt dessa, som naturligtvis hvarken kunde sjunka genom jorden eller försvinna i luften. Berättaren flydde vidare. Han kom till Trädgårdsgatan, 5—6 personer befunno sig der. De hade åsett militärens beteende och uttalade sitt ogillande af detsamma. Deras atsigt tycktes vara att på denna undangömda plats qvarstanna sasom besvärliga vittnen. De pekade bestörta på en karl, som stod nedböjd i en af Kun strädgårdens allcer, strykande med händerna öfver sitt af ett sabelhugg särade hufvud, från hvilket blodet forsade. Dessa personer observerades, Genast sprängde en ryttare, hvars gradtecken tycktes utvisa en regementsofficer, åttöljd af 7—8 andra lifgardister, upp mot de nämnda personerna, De trängdes upp met husen, tilldeiades sabelhugg och förföljdes ett godt stycke nedåt Berzelii park, I en af portarne på norra husraden vid Kungsträdgården stodo några tjenstflickor och samtalade med — som det tycktes — gårdsdrängen. Detta var för mycket för en af de ordningsälskande Martissönerna. Med upplyftad sabel red han in i portgången för att anfalla de församlade, måhända samhällsvådliga pigorna. Hvad der sedan tilidrog sig säg ej berättaren; han måste vara beredd på sin egen säkerhet. TERO TRTNLLNNTIER EDT Stockholms stadsfullmäktige hade i går afton samm: äde i stora rådhussalen.