Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

och nu lät det så dystert, så hemskt, så olycksbådande: SEXTONDE KAPITLET. Då Dora lemnade John Luans rum, försökte hon att tänka, men kunde icke. Hon gick ned i trädgården och promenerade längs en af dess sandgångar; hon förmanade sig sjelf att vara lugn — men lugnet ville icke komma på hennes befallning. Hennes olycka var så ny, att hon ännu icke kunde tro på den — åtminstone icke med den stadiga tro vi skänka stora och obetviflade olyckor. Den störtade öfver henne likt en storm, döfvande och öfverväldigande henne, innan den förde henne nedåt till de djupa, mörka vattnen, hvarifrån det icke fanns någon återvändo. Ty om mr-Templemore trodde henne vara brottslig, kunde hon ej se någon undflykt från sin sorg — ja, hon ville icke mottaga någon sådan, Han kunde icke mera afsky det -profanerade band, som förenade dem, än hon då skulle göra. Om kärleken icke är högaktning och vänskap är den ove för! den rena och den stolta. Men kunde hon välha förlorat hans högaktning? Var det möjligt? Nej, han var bestört och djupt sårad, och kanske att han icke ens vidare kunde älska henne, så stark som. hans känsla af det orätta var — men huru kunde han väl tvifla på henne? Det var en ljuf och brännande tanke, att ehuru icke längre tillbedd, måste hon dock bli hedrad och högaktad. Måtte kärleken vara förlorad — det gifves många dylika skeppsbrott i lifvet — men måtte åtminstone hennes oskuld bli erkänd. Hans tycke skall återvända till Florence, tänkte Dora, och tårarne rusade upp till henves ögon, och hennes hjerta svällde; men han måste i alla händelser göra mig rättvisa. Det skall bli ett stort mörker emellan