Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

äker ledsagare än kärleken, hans steg hade ört honom till mrs Logans port. Huset var åter tyst och stängdt. Florence rade denna gång verkligen rest — hon var vorta, sedan hon hade gjort Doras brott djuvare och tydligare. Hon var borta, och alIrig om icke vid någon stor kris i lifvet, inge Doras man stiga öfver denna en gång a vänliga tröskel, dor inträda i dessa forlom så kära rum, som nu hemsöktes af det örflutnas vålnad. Med kalla och dystra ögon yetraktade han den tysta boningen: Om Floence kunde ha sett honom då, skulle hon ha retat att det icke var hennes förlust som nade bragt denna mörka min i hans ansigte; om hon hade kunnat läsa i hans hjerta, skulle non -ha känt sig mera svartsjuk öfver hans än den hon hade känt öfver hans korta ycka. TDera hade sagt sannt — hans kärlek för ienne var en mans passion för ungdom och lenna skönhet som hans ögon se hos en älkad qvinna; men en ädel natur är den alemist, som förvandlar den lägre metallen till ent guld; och mr Templemores kärlek till ans unga hustru kunde icke lefva på de lyktiga behag som -hade underkutvat honom. Han behörde högakta, han behöfde tro; och mu, då han icke kunde någotdera kände han in kärlek dö — men. med hvilken smärta, ned hvilka dödsqval! Han skakade ifrån sig letta både passionerade och bittra lynne och sick tillbaka till Les Roches. fan hade tänkt illräckligt öfver den oförrätt han lidit. Den var klar och tydlig och objelplig. ; Jag måste nu besöka min hustru, tänkte an. Hans hustru! Ack, bittra, odrägliga tanke! Hon var hans hustru. Detta var det ömmaste namn bon hade hört af honom — det ömmaste han funnit möjligt att gifva henne,