Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

och näsdukar, mer och mindre rena, viftade I på ömse håll. Dagen derefter. syntes Irlands I kust, det sista af Europa och på aftonen ; började ångaren vackla, himlen betäckas af . moln och preludierna till storm spela i tacI kel och tåg, som tjöto och hveno. Masttop,Iparne ritade på den mörka himlen de be; synnerligaste kroklinier och vattnet höjde sig li hvitkammade åsar. Snart kunde en vanlig landtkrabba icke hålla sig på däck. I salongen var oväsendet förfärligt, der uppför.Jdes en allt utom harmonisk konsert af kofI fertar oeh stolar, som skjutsades fram och låter, som om de varit besatta af onda anIdar i legio. Propellern brummade bas och I tallrickar och glas öfverröstade allt med gäll I diskant. Midt ibland allt detta hördes jämmer och läten från de sjösjuka. En angenäm natt! Jag satt i salongen, hållande mig fast vid en pelare och läste vid dallrande lampors sken Dickens Dombey,. En väderbiten sjöman syntes mig som captain Cuttle. Lektyren passade till situationen. Andtligen syntes morgonen gry och upplysa det upprörda hafvet. Tndast tå dag till hade vi svårt väder. En längre sjöresa blir alltid enformig. Hvarje segel var ett afbrott af det eviga enahanda. Midt på oceanen mötte vi ett helt regemente af delfiner, som kastade sig öfver ytan i form af svarta cirkelsegmen-ter. Åndtligen den 27 såg jag i vattnet en qvast, och den var för mig som den döde indianen för Columbus. Skenet af en fyr helsades med allmänt jubel, lots intogs, aftonen var varm och herrlig, månen lyste klart och man njöt. I mörkret stoppades maskinen. Två rader tindrande ljus syntes i fjerran och vi voro i Hudson-rivers utlopp. På morgonen satte sig ångaren i gäng värmen var stark, dimma täckte landet och solen syntes som en blankskurad kopparkittel. Vi voro nu på Hudson-river, minnesrik för evärdliga tider, då här första gången ångan försöktes som drifkraft. Det skedde år 1807 och huru har icke denna Fultons upptäckt på kort tid omskapat verlden! Finnes väl på hela jorden en mera minnesrik plats. Viinlupo vid Hoboken i New-Yersey midt emot den nya verldens metropolis, alltjemnt höljd i dimma. Nu stundade en ovanligt sträng visitation af tullsnokar, som visade ett synnerligt stort intresse att få veta hvad man hade i sina kappsäckar, allt måste vändas topsyturvy.Det första som vid ankomsten till den nya verlden frapperade mig voro de många hvita flodångbåtarne, lastade med folk i orimlig. mängd och liknande flytande hus. I midten på alla amerikanska ångare finnes en uppoch nedgående rhombisk häfstång, som i begge ändar har pistoner. Jag kunde ej låta bli att tänka. på Dickens herrliga liknelse med hufvudet på en smelancholy-mad Elephant, hvilken jemförelse blef ännu mera slående, då tid efter annan elefantartade läten upphäfdes ur dessa monster. Här har man nemligen icke våra ångbåtars gälla skrik, öre dofva, tutande: eller rättare vrålande läten. I Newyork har jag nu varit något mer än en vecka. Det är en mäkta praktisk stad, det ser man på gathörnen. Här har man hittat på att på det enda rationella vis, som finnes, benämna gatorna med siffror. Längdgatorna heta Aveny nir 1, 2, 3 0. s. v. och tvärgatorna Easteller West-street 1, 2, 3 etc. Det är således icke svårt att hitta. Nu några ord om staden. Den verldsbekanta Broadway genomskär staden och är dess stora pulsåder, i hvilken lifvets hvita och färgade elementer framströmma med väldig fart. Den löper från The central park till hamnen, som kan i storlek täfla med. Hamburgs och är en mötesplats. för hela verldens farkoster. Den öfre delen är tarflig nog, men den nedre är splendid, rik och välbyggd med hus af marmor i vacker och lätt stil. Den är icke planterad som Paris boulevarder och kan ingalunda mäta sig med Londons Regentstreet. Broadway liknar till den grad Oxford-street eller Piccadilly i London, att man skulle tro sig der, om icke husen voro rena från sot. Rörelsen är liflig och befolkningen skiljer sig knappt från Europas, om icke det stora antalet mer eller mindre Belzebublika negroes funnes. Man ser här på trottoirerna den vanliga blandningen af spekulativa affärsmän, flanerande swells, nicelooking ladies, underkastade här som öfverallt parisermodernas envälde, vackra och välklädda barn; men — inga tiggare. Midt på Broadway röra sig små hvita omnibusar, men andra vagnar äro sällsynta, ty: här.begagnar sig hela verlden af dessa publika åkdon, som få upptaga så många personer, som kunna sammanträngas. Aro sittplatserna upptagna och en dame inträder, måste närmaste herre uppstiga och jag var nyligen tvungen visa denna uppmärksamhet mot en beckfärgad skönhet med näsa som mynningen på en dubbelbössa och en chignon af krusigt, uppstudsigt, svart hår, samt klädd i englahvita kläder, kidcolouren gloves och Pariser-plätt. Hvad man saknar här, är först och främst kafeer, Intet enda finnes på Broadway och har man i den förskräckliga hettan vandrat omkring, svettats och pustat, vill man gerna se ett inbjudande Pariserkaffe,. der man i lugn kar se huru lifvet strömmar förbi. Föreg Man måste gå på ett apotek och ricka Soda-cream; som är delikat, eller isvatten på stående fot, eller för att hvila, stiga i en omnibus. När jag kom hit.var värmen oerhörd. Man berättar, si fabula vera, att 300 personer dogo på 3 dagar af solstygn.. Men icke nog med värmen. Man plågas af blodsugande mygg kallade Mosquitos, som äro en verklig landsplåga; Vågar man sig utom staden, har man full sysselsättning med begge händer att jaga undan dessa små, infernaliska kräk. Men nu har jag gjort en afvikelse från min reseberättelse. Vi voro ju på Broadway. Länge behöfver man icke gå för att höra att flertalet vandrare äro utländningar. Newyork är den nya verldens moderna Babylon