Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

i det hon såg ned på golfvet: Ack, om Dora ville dö! Men hon lefver nog! — Farväl, miss Moore! tillade hon högt. Miss Moore, som försigtigt hade hållit näsduken för ögonen, framsnyftade ett farväl, som kom mr Templemores ansigte att mörkna. Huru han hatade allt detta! Hurubittert han kände sin förlorade frihet! Han sade icke ett ord för att uppehålla Florence. Han gick ned med henne och följde henne till grindarne, der en vagn väntade. Hon steg upp i den, han såg den fara bort, och vandrade derefter nedåt den solbrända, dammiga vägen, grubblande öfver den förhatliga, pdrägliga oförrätt, som hade blifvit henne tillfogad. Hon hade blifvit narrad att rädda John Luan från att gifta sig med en fattig flicka — således för sina penningars skull, Dylika saker ega dagligen rum i lifvet; mr Templemore hade ofta sett dem och betraktat dem med blandadt medlidande och förakt för det arma offret. Men nu hade det blifrt hans tur. Dessa tre qvinnor hade insnärjt honom, såsom endast qvinnor kunna snärja en man, med de fintliga konster, som iaturen ger deras kön såsom en ersättning ör dess svaghet. Mr Templemore hade en ättrogen, ädel natur, som skydde att missänka någon — en natur som gjorde honom ätt hemfallen för list och bedrägeri, och han visste det och kunde skratta deråt, så snart len första förtrytelsen öfver upptäckten väl var förbi. Men han hade aldrig tänkt sig att bedrägeriet skulle antaga denna gostalt, eller att bedragaren skulle bära Dora Courtenays anletsdrag. Ångesten i denna tanke öfverväldigade hans mod och besegrade äfven hans vrede. Hela hans varelse skällde af smärtan, och han stod stilla, kufvad af sorg och ur stånd att gå vidare. Då han såg sig omkrivg, fann han att, ledda af vanan, en mera