Aftonbladet – 1 december 1868, sida 2

görande ögonblick, synnerligast beslutet att -Jafslå Rysslands fredsförslag efter Narvaslaa lget, under det likväl tåget till Ukrajne i viss 7 I mån försvarades, såsom föranledt af behofvet -latt skaffa sig bundsförvandter sedan konunnigen ändtligen öfvertygat sig om omöjligheten -latt ensam tillkämpa sig en önskäd fred af den fänne hvars makt han ej i tid brua jtit. Likaså framhölls den djupare politiska tanke, som torde ha legat till grund för den långvariga vistelsen i Turkiet. Carls åter komst, den förändring i ställtingen och si nesstämningen inöm landet, som hade inträdt, konungens beslut att vända kriget mot Nor; e samt den slutliga katastrofen vid Fredrikshald tecknades i raska drag. Efter den historiska öfvereigten Öfvergick talaren till en karakteristik, ur hvilken vi tillåta oss återgifva följande: Då vi, svenskar, betrakta konung Carl den Tolfte i spetsen för sina gossar dblör, är det egentligen det okufliga hjeltemodet hos denne främste bland sina krigare, som fängslar vår uppmärksamhet. Alltför ofta förgäta vi hans ver! liga fältherre-egenskaper. De voro dock sådana, att en Fredrik den Store, en Napoleon I, andra utmärkta härförare och militärförfattare att förtiga, ej tvekat framhålla dem såsom föredömen, och sedan vi nu tillsammans ledsagat vår bjelte till slutet af hans skiftesrika politiska bana, äro derföre några ord om honom, såsom krigare, här på sin plats. 1 Carl den Tolfte hade åtnjutit en sorgfällig militärisk uppfostran och under den skicklige Stuarts ledning flitigt studerat både krigsoch befästningskonst. Han trädde alltså icke oförberedd i spetr) sen för Sverges krigshär; och han var äfven nog lycklig att omkring sig a underbefälhafvare, ; röfvade i härnad, dels under svenska, dels under rämmande fanor. : Tidens åsigter, men ännu mera konungens lynne Joch böjelse, skapade af honom framförallt en . framstående rytterigeneral. Snabbhet i uppfattning, hastighet i rörelser, kraft i anfallet, se der trenne utmärkande. drag i hans karakter som kriI gare. Det svenska rytteriet var vida berömdt, ej mindre för sin rörlighet och sin goda fälttjenst än för sitt oemotståndliga anlopp och sina väldiga klingor. — — — Infanteriet, Bvars eldvapen ännu I var så ofullkomligt, att det ej, med samma vigt som under senare tider, kunde tynga i krigets vågskål, såg likväl under början at det adertonde seklet sin uppgift växa, och särskildt räknades I 3 2 ee PR I e TAR I kad ropa. Dess orubbliga fasthet gjorde det med rätta fruktadt. Dess taktik, ett verk af den edödlige Gustaf Adolf och pröfvad i mången hård kamp, vann allmänt erkännande. Carl den Tolfte visste att väl begagna detta vapen. Han ingaf det förtroende till bajonettangreppets osvik iga segerkraft, som så ofta fört till de mest otroliga framgångar och som intill senaste tider fortlefvat hos våra soldater. — — — Carl följde icke heller slafviskt den då förherrskande stela slagordningsformen, Hans krigarelynne passade ej för en taktik, som hindrade ett ögonblickligt och snabbt begagnande af fältslagens vexlande händelser. Man finner från hans tid rätt ofta äfven andra formerinar förekomma, t. ex. vid Narva, samt under de djertva anfallsrörerna vid Klissow och Holofxin m. fl. ställen. För artilleriet hyste Carl ej någon särdeles förkärlek. Detta misstag, hvartill ej han ensam bland samtida fältherrar gjort sig skyldig, kan förklaras dermed att vapnet ännu stod på en låg ståndprakt, var mindre rörligt och egde föga verksam eld. Den svenske soldaten har aldrig tvökat att följa ett älskadt och vördadt befäl, men han har, likasom den franske, fördrat mycket af officern, mest af härföraren. Aldrig fanns en personlighet mera passande än Carl den Tolftes att elda svenska krigare till hjeltemod och leda dem till seger. Ädel, rättvis, sträng mot sig sjelf, tapper som lejonet, framstod han för dem såsom en nästan öfvernaturlig menniska. För hvarje seger han vann blef tfippen förtröstansfullare, för hvarje fara han delade mera härdad till ansträngningar. Fienderna förlorade tron på sin lycka, och mycket högre skulle bågen spännas, innan dess sträng slutligen brast. Den stämning, som grep den svenske krigaren efter Pultawa, var måhända ännu mera föra våning öfver att hafva kunnat besegras än smärta öfver nederlagets olycka. Det skulle blifva för vidlyftigt att här omtala de många bragdrika företag, i hvilka Carl sjelf var den främste mannen; det behöfves ej heller. Minnet af dem står djupt inristadt i hvarje svensk krigares själ. Ingen ibland oss kan väl utan hänförelse tänka sig honom ensam inträngande genom l m Krakaus, för hans ridpiska, likasom för ett trollspö, öppnade portar, eller bestigande Lembergs beskjutna, starka vallar i spetsen för några hundra dragoner: Hvem har ej med häpnad läst huru han till häst genomvadade eller simmade öfver de stridaste floder, nedsjönk i kärr ock moras, eller, nästan utan följe, vågade sig midt in bland fiendens förposter, lika litet aktande kulregn, vinterkyla och ödemarkens obanade stigar? Tlvem har ej beundrat dessa prof på dödsförakt, han gaf sina underlydande då han under Thorns belägring nezade soldaterna uppföra skyddsvallar kring sitt veskjutna högqvarter, derföre att ej alla kunde itnjuta lika förmån; eller då han ur det i lågor ammanstörtande huset i Bender rusade ned bland anitscharhoparna Jå gården, för att åtminstone lö en krigares död; eller då han i Stralsund, utan tt vända sig om, hörde granaten springa tätt redvid bordet, der han utdelade sina ordres? Ivem måste ej högakta den härförare, som alltid ille dela soldatens försakelser, som, för att ej lita mindre ondt än den ringaste i hären, sjelf msorgsfullt undvek att förlägga högqvarteret i e större städer, der han kunnat åtnjuta väl beöflig hvila och större beqvämlighet; och hvem an ändtligen, med kännedom om svenska foölkrnnet, förvånas öfver den till afguderi gränsande llgifvenhet och vördnad, hvarmed han af denna är omfattades? . Han var Nordens siste viking, och han omgifves f samma skimmer som sagans kämpe. Till bådas fventyr lyssna Sverges söner ännu i dag med änförelse och stolthet. . Men, fastän Tolfte Carl af underlydande i allänhet omfattades med så mycken kärlek, egde an dockej den sällsynta konstenlatt under alla förållanden sammanhålla det högre befälet uti sin ir. Den gyokliga missämjan mellan Rehnsköld, iper och Lewenhaupt är redan antydd. Flera cempel kunna anföras. Arvid Horn, den förtrogste bland ungdomsvännerna, öfvergaf sin herre h blef chef för motståndspartiet i hemlandet. senbock, ehuru trogen, förtvinade i Köpenhamns stells kasematter, misskänd af konungen, Adam advig Lewenhaupt delade samma öde i rysk fånnskap, och då Rehnsköld omsider derifrån åternde, var han blott en skugga af hvad han form varit. De ändlösa krigen förtärde krafterna h hågen hos Carls närmaste män. Slutligen od han midt ibland unga krigare; blott några få ånade officerare och drabanter omgåfvo närmast ns person. Han hade under fortgången af sina ttåg ej lyckats skapa några nya framstående therrar, hvilka kunde träda i tröttnande förengares fotspår. Hans makt var personlighetens, h förbleknade med di ans lefnad var lik vårt svenska infanteri ibland de bästa i hela Eu4 nr mr m mm —— -Mm MAR fi n d d te ti ej b vi ö al gi gi I a hi til rn bl sku öfv Fal vid sät