Aftonbladet – 26 november 1868, sida 3

ningsenligt berättad. Detta nästan aldrig är väl den mest upplysande illustration till föreläsarens anförande om svårigheten. att kunna hålla sig till sanningen. Hr Siljeström tycktes med eget exempel vilja bevisa sin sats, och i sammanhang dermed uppehöll han sig-också dervid, huru våra sinnen ofta bedraga oss. Tänk, om det varit hr Siljeström som sett oriktigt, när hästen skenat utför Drottninggatan, eller skutan kommit i drift, och icke tidningarne, som berättat en blott trefjerdedels sanning! Det låter ju tänka sig. Men, som sagdt är, det bevisar verkligen ingenting annåt, än att sanningen icke är att taga på hyllan, ej ens på bokhyllan. Föröfrigt gjorde hr Siljeström publicisterna all rättvisa, erinrande om huru svårt, ofta nästan omöjligt, det är att förena skyndsamhet med sanning, liksom han gjorde publiken all rättvisa, då han yttrade, att det nu för tiden är tidningarne, som utgöra dess förnämsta lektyr. Det är också hvad man en gång i Aftonbladet tagit sig friheten yttra och som verkar att den skriftställare, hvilken önskar skapa sig en läsarekrets, företrädesvis genom tidningarne vänder sig till publiken. Jag förmodar, hr redaktör, att man redan fästat er uppmärksamhet på de behjertansvärda ord, hr Siljeström i måndags afton ttrade om sanningen vid uppfostran och på hvad han icke vågade komma riktigt ut med, angående dressyren och konvenansen; liksom jag är öfvertygad att ni redan tagit kännedom om hvad föreläsaren yttrade sär. skildt om folkskolorna. Det vore af högt intresse, om hela föredraget uppsattes, trycktes och lemnades såsom broschyr i allmänhetens händer. Då kunde vi få tillfälle att på fullt allvar diskutera ett och annat i detalj, samt det hela i sammanhang. Jag tror att det skulle med stor tacksamhet mottagas af den bildade publiken, om alla de föredrag, hvilka hållits till förmån för folkhögskolefonden, blefvo tryckta och tillgärgliga i bokhandeln. Jag beklagar att jag på föreläsningen i måndags afton icke fick reda på hvad hr Siljeström tänker om fantasiens verk inom litteraturen i dess förhållande till sanningen. Det finnes personer, som anse sig böra respektera fantasiens rättigheter, naturligtvis med vilkor ått fantasien icke gör något intrång på historiens, filosofiens eller moralens alltid fridlysta. områden. Hvad tänker hr Siljeström derom? . Jag ber om ursäkt, att jagi mitt bref till er, hr redaktör, interpellerar hr Siljeström; men jag vet att niicke kan hålla sådana här bref qvar på ert skrifbord och att det derför möjigtvis kan hända att äfven hr Siljeström kastar en blick på dessa rader. Efter -sanningsföreläsningen, hvilken jag tyckes aldrig komma ifrån, har jag gått och grubblat på kapitlet om pseudonymer, hvilket är ett ganska underligt kapitel. Det är egentligen icke öfverensstämmande med sanningen, att försöka inbilla folk, det man heter t. ex. Orvar Odd, då man står skrifven för O. P. Sturzenbecker i kyrkboken — jag antager naturligtvis det orimliga att en sådan gammal hedning verkligen kunde komma i en kristlig -kyrkbok — eller Nepomuk, då man är mantalsskrifven som Kjellman-Göranson, eller bara det visserligen affirmativa, men dock ganska nakna Jo. Jo., då man har ett så rikt namn som Johan Jolin, eller Talis Qualis, då man heter C. W. A. Strandberg, eller. Pehr Thomasson — nej, det är sannt, det är icke någon pseudonym; men vi ha flera, såsom Onkel Adam, salig Beppo, Johan Gabriel Carlen, den bekante pseudonymen för skalden Röding. Allt detta är att tara med osanning. Hvad säger hr P. Siljeström härom? Han har aldrig, såvidt jag under de sistförflutna 50 åren kan erinra mig, begagnat någon pseudonym, fastän andra visserligen stafvade af hans namn något mindre sanningsenligt. Men jag vågar icke längre upptaga er och er publiks tid, hr redaktör, uti en vecka, då man förbereder sig till Carl den tolftes fest. Sedan festen väl är förbi, torde jag få till låtelse att åter besvära med mina funderingar, Hilarius.