Aftonbladet – 26 november 1868, sida 3

Stockholms-bref. IV. Herr redaktör! Hvad är sanning? För den frågan ha Pontius Pilatus fått lida mycken smälek al efterverlden, men den har dock stått på dagordningen i alla perioder, som ej varit alitför mycket försoffade, både före nyssnämnde ståthållares tid och alltjemnt efteråt. Der upprepas i våra dagar mer än någonsin förr Det är den ifrige sökaren, hvilken på samma gang måste vara den. ärlige tviflaren son ständigt frågar hvad är sanning,? För honom kan icke finnas något afslutadt i dett lif och derföre måste han utan uppehåll fråga fortfara att söka. Nog veta vi också at det finns menniskor, som verkligen anse sig vara i besittning af sanniogen och som viljs inbilla möjligtvis sig sjelfva, ganska säker andra, att deras åsigt är den enda rätta De äro vanligtvis lyckliga i sin egen föreställning. Vi andra, vi som söka, beklaga dem; någon gång tillåta vi oss också att lc åt dem, ty understundom äro -de mera komiska än tragiska. Några skräfla med hvad de funnit; Men tro ej allt hvad skeppare förtälja Om oerhörda ting, som de erfarit Om verldens gåta, ändtligt löst af dem, och om den vises sten, som de ha funnit. I måndags afton hade en icke ringa skara anningssökande begifvit sig till vetenskapskademiens nya hörsal för att lyssna till hr Siljeström, som den aftonen hade ordet. Vär tid söker mer än någon föregående efter sanningen, sade hr Siljeström, och det talrika auditoriet var också ett bevis på riktigheten af den åsigten. När någonsin förr skulle man i ett sådant förskräckligt väder,, som den aftonen grasserade i Stockholm, hafva begifvit sig ända upp till Kungsbacken för att höra hvad en magister hade att säga Om saänninger, och dertill då det kostade en hel riksdaler för att slippa in i hörsalen? Icke tror jag att er farfar, hr redaktör, och ännu mindre att min mormor skulle hafva gjort sig sådant omak, helst som de samma qväll haft att välja emellan sådana förträffliga saker, som en lugn vråien varm kammare med aftontidningarne framför sig, ett af Mozarts mästerverk på en stork. scen, en svensk originalkomedi på en annan k. scen, på en mindre teater en italiensk opera, utförd af en förträfflig trupp, ett par glada komedier på en annan liten teater med god besättning, en hel mängd tebjudningar, kaffe vom juntor, schiebenpartier med mera sådant. illa fröken Wichmann lärer hafva varit mycket snäll såsom Flvira i Don Juan, efter hvad jag hört berättas, ty sjelf hade jag i heliregnet knogat upp till Kungsbacken för att få reda på åtminstone en liten bit sanning, Fru Michaeli lärer hafva sjungit med hänförande glöd donna Annas parti, och hr Willman skall hafva varit en 1 sitt slag oemotståndlig don Juan. Det var alltså en verklig succds på kongl. stora teatern. På den dramatiska hade konungen sjelf infunnit sig och visade sin belåtenhet med samtliga de spelande. Jag antager äfven att belåtenheten icke var mindre på italienska operan på Södra teatern, på alla tebjudningarne, kafferepen 0. 8. v., men att alla dessa hade haft att glädja sig åt mycket mera folk, om hr Siljeström ej kommit på den ideen, att vid ett glas vatten sitta och tala Om sanning. På den stancen såg jag personer, som: jag vet bo i eller på yttersta söder, ända vid) finalen af Götgatan och så der vidare. Man blir en verklig martyr, ett hjeltemodigt san ningsvittne, då man i det förskräckligast oväder begifver sig från Skanstull till Kungs-; backen för att höra på huru föga sanning det gifves i verlden. ; Sanningen är icke att taga på hyllan, ej ens på bokhyllan, sade hr Siljeström, och vi måste erkänna att han hade rätt, både när han talade om de vetenskapliga halfsanvingarne, de teologiska osanningarne och de publicistiska qvarteller treqvartsanningarne, till och med den Siijeströmska bråksanningen, hvilken sade sig nästan aldrig hafva fonnit en tidningsnotis fullt riktig, då han, föreläsaren sjelf, haft tillfälle att med egen erfarenhet kontrollera densamma. Om hr Siljeström varit vittne till huru en häst skenat utför Drottninggatan, huru en skuta kommit i drift på strömmen, eller något sådant der, hade han sedermera i tidniogarne; snästan aldvigs fonnit tilldragelsen fullt smn-: