— Rossinis begrafning försiggick den 21 dennes i Madeleinekyrkan i Paris. Kl. half 11 infunno sig de personer, som erhållit inträdeskort till ceremonien i kyrkan. Platsen utanför denna var alldeles afspärrad polisbetjening och municipalgardister tjenstgjorde der. Med undantag af franska institutets deputation voro alla öfriga i sorgefesten deltagande civilklädda. Kejsaren representerades af en kammarherre. Hela den officiella verlden, många förnäma personer och ett stort antal fruntimmer bivistade ceremonien i kyrkan, hvilken gjorde ett synnerligen upplyftande intryck. Trehundra elever vid konservatorium, till hvilka de förnämsta artisterna vid de lyriska teatrarne i Paris anslutit sig, deltogo i utförandet af musikstyckena, hvilka med få undantag bestodo af den aflidne mästarens egna verk. Så t. ex. uppfördes flera nammer urStabat mater och bönen ur Moses, men blott med orgelackompagnement. En duett ur Stabat (Quis est homo), föredragen af sångerskorna Alboni och Patti, väckte sådan hänförelse bland åhörarne, att det var nära deran att en för tillfället temligen opassande bifallsstorm hade utbrutit. Christina Nilsson sjöng Dies ire ur Stabat Mater, tillsammans med fröken Bloch samt hrr Gardoni och Tamburini samt ensam Pergoleses Offertorium med orgelackompagne: ment. Efter ceremoniens slut omkring kl. 2 fördes liket till kyrkogården Pöre La Chaise. Emellertid hade en ofantlig menniskomassa samlat sig på Rue de la ÖChausste dAntin och på boulevarderna, der processionen skulle framtåga. Mängden blef dock besviken j sin förväntan att få åskåda en praktfull procession, ty den var lika enkel som den Rothschildska. En afdelning linicinfanteri öppnade liktåget, åtföljd af en musikkår vid nationalgardet, hvarefter kom en del af begrafningsgästerna och derpå likvagnen, som drogs af två hästar och var mycket enkel. En ofantlig blomsterkrans låg på kistan och en annan bakom densamma. — Flikarne af bårtäcket uppburos af medlemmar af franska institutet. Strax efter kistan b den aflidnes ordnar på ett rödt