Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

Är det inte vackert? frågade mrs Courtenay; och miss Moore kan inte upphöra at förvåna sig öfver huru förtjust han är i dig Hvarje gång någonting nytt kom åt dig, ropade hon: Men han är ju alldeles betager 1 miss Courtenay! Ja, jag är lycklig — mycket lycklio svarade Dora; men mitt hjerta svider för stackars John. Och så gör mitt också; men, ser du, du kunde ju inte gifta dig med dem båda! anmärkte mrs Courtenay helt naivt. Ack, huru god — huru kärleksfull han är! utropade Dora, då hon såg sig omkring och vid hvarje blick såg bevis på sin mans ömhet; men hvarföre kunna vi inte vara lyckliga, utan att andra måste lida? Jag önskar att John ville bli frisk och gifta sig med Florence, sade mrs Courtenay helt allvarligt; det skulle vara så trefligt och precis som i romaner, der folk byta om så der, som du vet! Om Dora i detta ögonblick hade varit i stånd att le, skulle hon lett åt ett dylikt antagande. Florence, som hade förlorat herren till Les Roches, skulle taga en fattig doktor i stället! Det var just likt hennes oskyldiga lilla mor att tänka sig någonting sådant! Och hvar är John! frågade hon med en tung suck; jag måste gå och se huru det är med honom. I rummet bredvid hans mors; men du får vara snäll och gå ensam, mitt kära barn — det gör mig bara nedslagen, utan att gagna stackars John — för öfrigt är mrs Luan, den stackarn, så ondsint af sig, att jag riktigt, är rädd för henne. Ater suckade Dora, ty hon tänkte: Ack, hvarföre måste andra så dyrt betala min lycka ? Mrs Luans rum var tomt; men genom den halföppna dörren till nästa rum såg Dora sin tant sitta ensam vid en stor, hvit säng. Det var mörkt i rummet, och ehuru Dora ganska tydligt såg sin tants framåtlutade gestalt, gissade hon snarare än såg, att sängen var