Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

Min mor är väl inte sjuk, ropade Dora med plötslig förskräckelse, Nej, bevars, men den stackars unge mannen yrar så förskräckligt. 2 tror att har fått ett solstygn på vägen. Han är mycke klen i dag.c Dora blef alldeles hvit i synen. Hvilken ung man? frågade hon. Doktor Luan, svarade miss Moore lugnt Han kom i går eftermiddags och såg så underlig ut och blossande af solstygnet; och då han frågade efter er, och mrs Courtenay berättade att ni var på er bröllopsresa, blef öfverraskningen honom för stark. Jag har aldrig sett någon se så sjuk ut. Jag försäkrar er, mrs Templemore, att jag riktigt tyckte synd om den stackars unge herrn! Inom en halftimme derefter var han alldeles vild; men det är han inte nu — utan bara yrar. Mr Templemore betraktade sin hustru Hon tycktes öfverväldigad af förvirring och sorg och kunde icke uthärda sin mans forskande blick. Han vände nu bort den, och de vandrade allesammans tigande fram mot huset, medan mr Templemore tänkte för sig sjelf: Den der John Luan älskade henne — men Dora brydde sig säkert inte om honom, och likväl — så blek hon är! Somliga män känna sig smickrade af at framkalla otrohet; men mr Templemore var mera svartsjuk än fåfäng, och tanken på en medtäflare, äfven en som han hade utträngt, var honom förhatlig. Var det väl möjligt att hans hustru någonsin hade gifvit nagon annan dessa leenden, dessa blickar och denna blyga ömhet, som nu voro hans? Han trodde det icke; men blotta tanken derpå kom honom att darra af svartsjuka och harm. Ack, hvilken olycka har väl fört John hit ? tänkte Dora; och hvarföre har hans mor aldrig berättat honom det? Men jag vet hvad han tänker, och det får han inte — det får han intel : Låt miss Moore och Eva gå in utan öss,