Aftonbladet – 21 november 1868, sida 2

nda, negativa märken, man kan uppge, då et gäller engelsk konst, engelsk litteratur. )ch det är detta som gör, att man på begge lessa områden kan öfverraskas af företeeler, hvilka man, med förutfattad mening om n nationel skola, aldrig skulle kunna ana. Till dessa sjelfständiga personligheter, dessa lunda engelske engelsmän hör äfven den attare, med hvars nyaste arbete vi här selsätta Oss: a Utrymme och tid förbjuda oss att ingå på någon allmän karakteristik af Wilkie Collins, örfattarskap. I viss mån torde det ock vara yekant för en del af våra litsare genom hans rut på svenska öfversatta romaner: Den wilklädda qvinnan och Utan nemn Hvad man emellertid med temlig visshet kan påstå, är, att det yppersta, mest betecknande bland hans hittills utgifna arbeten är Månstenen, till hvars granskning vi nu öfverga. Fästa vi oss först vid sjelfva den yttre framställningen, så möter oss der en nyhet af det mest betydelsefulla slag. Författarens ytterst skarpt utpräglade objektivitet har ej tillåtit honom en direkt från honom sjelf utgående berättelse om tilldragelserna, utan han har öftverlemnat detta värf åt flere af sjelfva de i handliogen delkagande personerna, hvilka föreställas ha uppsatt sina berättelser på anmodan af hjelten i romanen. Detta alldeles nya motiv har Collins förstått behandla med ett formelt mästerskap, som ensamt för sig vore nog att väcka beundran för hans snille. Han har nemligen med utsökt fin beräkning ördelat de olika fragmenten på de skilda händerna så, att hvarje deltagare fått på sin lott att berätta just den del af handlingen,i hvilken han sjelf verksamt ingripit, och om vilken han salunda kan ha kännedom. En id häraf blir en alldeles egendomlig åskådlighet och lif i tilldragelsernas skildring, hvilka egenskaper än ytterligare ökas och färgläggas genom den utomordentligt följdriktig och klara uppfattningen af sjelfva de berättande personernas karakterer, som oaflåtligt atspegla sig i sjelfva deras berättelser. Genom denna om skarpsynt uppfinningsförmåga vittnande kombination vinner författaren äfven den fördelen, att han undgår dessa analyserande framlägganden af de uppträdande sersonligheterr ilka så väsentligt matta intrycket af för öfrigt ganska goda romaner. Läsaren undgår också hvarje påminnelse derom, att det är en författare som förtäljer; han ser liksom med egna ögon hur händelserna utveckla sig. Utan tvifvel böri denna omständighet en af de kraftigaste orsakerna sökas till den tjusning, Collins arbete oundvikligen utöfvar på ätven den mest förbärdade romanläsare. Men vidare — hvilka ypperliga figurer äro icke i och för sig alla dessa berättare! Den som en gång gjort deras bekantskap, skal väl svårligen glömma den gamle hederlige Gabriel Betteredge med sin orubbliga tro på Robinson Crusoes profetiska kraft och tröstande förmåga i åga i alla lifvets skiften, sin godmodiga nyfikenhet och sina gammaldags föromar, elier denne uppoffrande, af ett dunkelt olycksöde mnedtryckte Esra Jennings, denne skarpt juridiske och klare Mathew Bruff och framför alla den fromlande bönesystern och naiva hycklerskan miss Clack, den förträffligaste typ för en läsaresjälv man kan önska sig. Ensamt den efdelning, hon på uppdrag af en medlem af den rika och välmående grenen af familjen berättar, skulle kunna skapa en författares rykte, så fiat iIronisk och så glänsande karakteristisk för figuren är den, Med humorns mest dräpande I vapen har Collins här träffat ett samhällsondt, hvars uppenbarelser och verkningar man för resten ej behöfver gå till England för att återfinna. Vi önsk de kunna ge våra läsare I ett begrepp särskildt om den mördande qvickhet författaren slösat på denna bit; men vi I känna det vara omöjligt — och måste således afstå från försöket, i det viistället bänI visa till romanen sjelf. Så långt om nyheterna och den egendomliga tekniska konstfärdigheten i denna romans utförande. Skrida vi nu till en granskning af innehållet, så visar sig genast, att Collins Ftillbör de 8. k. sensation-novelists, men gör det på ett alldeles särskildt, om fransmännen påminnande sätt. Ty att han troget studerat sin Dumas och Sue, derpå beböfver men lintet annat bevis än just Mäånstenen. Härmed ha vi dock ingalunda velat påstå, att han bör som endast en efterbildare af de franske koryfeerna på den spännande romanens område, eller att han blott skulle eni sidigt utbildat deras maner i en något ani gliserad riktning. Han har tvärtom förstått att på ctt fyndigt och smakfullt sätt samI mangjuta den engelska familjberättelsens vanligen något breda detsljskildringar med den mer skematiskt tecknade franska intrigromanens raska gåvg. Härigenom har han merendels lyckats neutralisera den ena artens fel genom den andras förtjenster, ehuru det ej torde kunna nekas, att han understundom latar snarare åt sip nations omständlighet än åt den franska verven. Så isyonerhet i begyonelsen af närvarande arbete, hvars omsorgsfulla exposå, utan detta fel, skulle förtjena de största loford. I två hänseenden är Collins en talang af första ordningen: i förmågan att skildra lefvande och åskådligt och i beräknande konst. Få af den nyaste tidens romanförfattare kunna mäta sig med honom, då det gäller att ställa en tilldragelse lör vår i lifliga färger. Med den mest intuitiva asi omfattar han sjelf de ringaste enskildheter i hvad han vill framställa, men förstår tillika att beherrska sin skildring så, att han ger läsaren jemnt upp så mycket detaljer som behöfves för att åstadkomma illusionen. Denna fullkomnade realism i förening med Collins redan omnämnda objektivitet, som nästan aldrig tillåter honom att sjelf framskymta bakom sina figurer. eller scener, gör att man ofrivilligt känner sig dracen till hans berättelse. och att man stän