Aftonbladet – 21 november 1868, sida 2

och vid inträdet i salongen, fonn hon John Luan sitta och läsa tidningen aLansetten. Nå, kära mamma, hvar har du varit så länge? frågade han muntiert. Jag kom hit helt tidigt för att tillbringa en timme hos dig, men se, fågeln var utflagen! Jag gick ut för att gå en smulan, svarade nys Luan och satte sig ned; men så lek du är, John! tillade hon hastigt. Biek! utbrast han med ett hjertligt skratt, som i alla händelser bevisade hans Inngors helsa, blek, mamma lilla! Du vill väl inte verkligen påstå att jag är blek? tillade han och gick bort till en tarflig spegel öfver ka. -minfrisen, der han betraktade sitt blomstrande, vackra ansigte med den uppriktiga beundran som de flesta unga män känna för sitt eget utseende. Möjligen kände hon sig rörd af att sehonom så munter och lycklig — möjligt är äfven, att den orätt hon hade hjelpt till att göra honom, var för mycket för henne; i alla händelser kunde mrs Luan icke uthärda att tänka på Dora, mr Templemores lyckliga hustru, och samtidigt se på sin son, hvilken denna dag för alltid hade beröfvat hans bjertans kär. ITon kastade sig på soffan och utbrast i suckar och tårar. Nu blef John verkligen blek — blek som döden. Du har fått bref, sade han, ledsamma underrättelser ?n Och han lutade sig öfver henne med ifrigt frågande blick, som såg ut som om den ville snappa hvarje ord ut ur hennes mun. Nej, svarade mrs Luan buttert och återvann sin sjelfbeherrskning; derefter reste hon sig upp. Men hvad i Guds namn är det? frågade John, ännu orolig. Jag såg huru ett barn blef öfverkördte sate hon helt tvärt. :