Aftonbladet – 20 november 1868, sida 2

nas i de flesta menniskors lif. Känslan må heta kärlek, ärelystnad eller hvad som helst — det betyder föga. Fram måste den, och under våldsamma skakningar och bittra smärtor stiger den upp ur de stilla vatten, der den ligger i en så falsk sömn. Detta torde äfven ha varit mr Templemores öde. Det måste ha varit hans bestämmelse, att han skulle älska en qvinna lidelsefullt under en viss tid af sitt lif, och antingen det nu var till godo eller ondo såsom framtiden skulle visa, var det tydligt att denna qvinna var Dora och icke Florence. Det plötsliga i denna nya känsla medförde ett slags berusning, som var på en gång ljuf och farlig, och mot hvilken det var svårt att vakta sig. Mr Templemore försökte det icke heller, utan öfverlemnade sig åt den kärlek, som ingen gudomlig eller mensklig lag förbjöd och som den qvinna, hvilkån väckte den hos honom, delade i hela dess fullhet. Och sålunda förflöt den korta förlofningstiden och slutade med ett bröllop, som gjorde Dora Courtenay till mr Templemores hustru. Då Dora steg af den vagn, som förde henne hem, förekom det henne som om hon vandrade å loft, och mr Templemore, som förde henne in, såg så lycklig ut som en man, som besluter att gifta sig med en qvinna af pli t, men är så lycklig att bli dödligt föräls ad i henne, väl kan se ut. Att deras giftermål var brådstört, enskildt och utan vänner, som samlade sig omkring dem för att önska dem lycka, derom brydde sig ingendera af dem i detta ögonblick. De voro lyckliga, och vi frukta att lycka är en temligen egoistisk känsla. Likväl hade Dora ännu en sorg som plågade henne. Hennes tant hade lofvat att komma och stanna hos mrs Courtenay, men hade cke hållit ord. Hennes mor måste stanna ulena, ty mr Templemore ville ha sin smeknånad för sig sjelf och log endast, då mrs