Aftonbladet – 20 november 1868, sida 2

mera Österrike beskärda, får ej doppa sin pensel i alltför rosenröda färger vid situationens utmålande. Men de engelska statsmännen, hvilka icke befinna sig 1 en dylik tvångsställning, ha sannerligen icke med sina yttranden försvagat det första intrycket af de Beustska förklaringarne, och om den allmänna meningen ändock icke förlorar fattningen för deras skull, så är orsaken dertill kanske icke, att Monitören och ProvincialCorrespondenz vecka ut och vecka in utgifra en bulletin, som förklarar fredens helsotillstånd vara ypperligt, utan emedan verlden i allmänhet vill ha fred och företrädesvis afskyr ett endast af öfverdåd framkalladt preussiskt-franskt krig. På fredskärleken hos de engelska ministrarne, huru de än må heta, tviflar nu för tiden ingen i verlden. Hvad de säga är ärligt menadt, men just derföre att man i dem ser opartiska vittnen, ha deras ord ej blott i och för sig, utan äfven genom sina motverkningar en särskild betydelse. Disraeli menade säkerligen väl med freden, då han nyligen vid lordmayors-banketten förespeglade Englands diplomatiska intervention för att slita de preussisk-franska tvistigheter, som möjligen hota freden, men lugnat dermed har han icke, ty han konstaterade på sätt och vis officielt ett spändt förhållande just i det ögonblick, då de allra försonligaste fraser utbytas mellan kabinetternas i Berlin och Paris officiella organer. I Berlin har man ännu alldeles icke yttrat sig om de af den engelska ministern erbjudna goda tjensterna för akuta fall; men i Paris har man redan låtit förstå, att man i en sådan inblandning skulle se en förnärmelse af Frankrikes värdighet. Detta förråder i franska regeringskretsar en alldeles utomordentlig retlighet, och då man i deras organer hör försäkras, att Frankrike blott skulle kunna inlåta sig på en underhandling om en fredlig biläggning af alla sväfvande frågor, så är detta en återgång till den farliga kongressidten, bakom hvilken kriget lurar. Det vill med andra ord säga: Frankrike kan blott inlåta sig i underhandlingar, som förändra Europas utseende i de napoleonska kartornas anda — och härpå skall ingen stat i Europa, ej en gång det i sin fredskärlek omisstänkta England ingå. I Paris har man icke heller ett enda ögonblick gjort sig några illusioner härutinnan; men man vill ha frågan uppställd just så och icke annorlunda, emedan slutligen vädjandet till svärdet framgår derur såsom en oundviklig följd. Monitören må tala med aldrig så stor salvelse om Tuilerieskabinettets fredskärlek : ställer detta sig på en sådan ståndpunkt, så försvinner all möjlighet till ett varaktigt befästande af freden. Lord Stanley har i sitt tal till valmännen i Kings Lynn uttryckt tänkesätt lika de nyss! framställda. Europas framtid förefaller honom inhöljd i mörker, och han vågar icke öppna en fredens -solblick för sina valmän. De ofantliga krigsrustningar, hvilka lord Stanley redan vid ett föregående tillfälle brännmärkt säsom en skam för vår civiliserade tid, betecknar han såsom en orsak till faror; men han tröstar sig deröfver med det faktum, att alla menniskor frukta kriget och ingen vill ha krig. Nu är det väl sannt, att Preussen icke har någon orsak till krig, men det rustar, just derföre att det misstror Frankrikes afsigter och emedan det vet, att i händelse af ett Main-öfverskridande å dess sida en Rbhen-öfvergång af Frankrike är så godt som säker. Detta är den faktiska ställningen; -men lord Stanley misstager sig dock, när han gentemot denna utbrister: Flertalet af fransmän tänker fredligt, och Napoleon känner denna sinnesstämning; förblir det fred i ännu två eller tre år, så skola afväpning till en del och ett tillstånd af varaktigt lugn följa derefter. Det franska folket vill i dag icke ha något krig, det vill icke förödmjuka Preussen och det vill ingenting eröfra, men samma dag Frankrikes härar rycka ut skall likväl folket stå bakom dem, och om det blir segrar af, skall detta folk hänryckas öfver dem — det vet Napoleon också. Måtte lord Stanleys förhoppning bekräfta sig, måtte det lyckas att upprätthålla freden i ytterligare två, tre år. Den, som hoppas åstadkomma detta, den skulle onekligen ha räddat freden; men skola Preussen och Frankrike kunna förbli orörligt stående i denna fulla rustning i tre års tid? Skall icke ensamt den finansiella frågan skuffa dem framåt? Lord Stanley har ingentiog annat att tillägga till-sin förhoppning, än att England skall göra sitt bästa inom vissa, noga utstakade gränser, således utan kongress. Afsigten är god, och vi önska henne den bästa framgång, men stark är icke den tröst, som den engelske utrikesministern derigenom bjuder på. Om man frågade folken, innan man med konst uppväckt deras lidelser och hetsat dem i krig, skulle redan i lång tid icke något krig mer ha funnits i verlder. Men hvem bland dagens mäktige bekymra sig väl om folkets vilja, då inre förlägenheter, dynastiskt intresse, maktbegär, eröfringslystnad, herrsklystnad äro den suveräna viljans bestämmande motorer? Hadei Preussen och Frankrike folkets röst såsom i England eller i Förenta staterna ett afgörande inflytande på armeangelägenheterna och den utländska poitiken, så skulle Preussen och Frankrike för länge sedan ha afrustat och hänskjutit sina tvistigheter åt en skiljedomare-komite till ett för båda parterna förbindande afgörande. England och Nordamerika ha helt nyligen gifvit verlden detta höga efterdöme, de ha visat, huru fria och civiliserade folk försona sig. Men en närgången begäran att eventult försonas på samma sätt, skuile i Berlin