Aftonbladet – 18 november 1868, sida 3

fjellen boende bönder, som hafva renar och måst, älla dessa under uppsigt och vård af lappar, iga do0k ält-de Arash vida mindrö fördel deraf lappen af sina renar. Fr pass befogad denna klagan in torde väl i det närmaste vari omöjtint ått utleta, men troligt förefaller det af flerä skäl, dessa beskyllningar sakna mycket af nödig befogenhet. Sedligheten är äfven god, och barn födas sällan eHer afdrig i den annars så stora och rymliga, a våra präktiga lagstiftare gå omsorgsfullt uppbäddade, å kallade oäkta sänget Lappen kan man således rättvisligen endast föra till last hans begär efter spirituosa, hvilket begär ibland icke tyckes känna några gränser. Det finnes dock, om man vill vara billig, flera förmildrahde omständigheter som tala till hans ursäkt, . om de ock icke kunta fullkomligt frikänna honom. : Hans af oafbrutna prapatenr och oerhörda försakelser uppfyllda Hf bland träsk: och fjellar, köld och snö, kunna väl ibland tärfva rösets ljufva vederqvickelse. Dylika glädjedagar komma för testen endast då på hans del, när hans hjord betar i närheten af bygden, när han är på marknaden eller håller bröllop. Då det således icke duggar jemnt, är jag böjd för att tro, att mången så kallad ordentlig karl skall befinnas hafva änder årets I9PD, supit större prata. än lappen. För öfrigt förhåller det sig med Jappen som med en soldat eller prest — när man får se en sådan drucken, väcker det både större och obe-l bagligare uppmärksamhet, än om det är en vanlig menniska som öfvar sig 1 att slå krokben. Det der vållar drägten. Det slutna, nästan sorgbundna i peng skaplynne, alstradt utan tvifvel af hans mödosamma lif, odlingens förföljelser och en karg natur, må väl ock i någon mån ursäkta att han ibland griper till glömskans bägare: Den som icke kån sägas ha något hem, den som lik en fridlös ande är dömd att irra omkring på de få tröstlösa fläckar, inför hvilka. sjelfva odlingsbegäret baxnats, den må man icke-döma för hårdt. . Det är i sanning icke afundsvärdt, detta lif!.... Lappen går tills han stupar — och dagen derpå är han glömd. På tal om Herjeådals-lapparne erinrar jag mig en liten historia, som i sitt slag är lustig nog. Jag hörde den af ortens duglige och aktade kronofogde, och åberopar mig således på honom, för vinnande af läsarens större förtroende till mina uppgifter. Det hände sig nemligen för många år sedan, att en rik Herjeådals-lapp bivistade Wemdalens marknad, derundet ban betydligt svirrade: om på restaurationerna och förde ett lustigt lif. -Han kom derunder i slanger med en i allt möjligt spekulerande Sundsvalls-köpman oeh började slutligen ra allehanda öfverfödiga uppköp i dennes lokal. ill slut frågar den lifvade Japp-Potentaten: Hvad kostar hela surfyen? Köpmannen öfverlade ett ögonblick och svarade derpå helt frankt: Hundra renarl . — Affären uppgjordes genast. Man skref formligt kontrakt, deruti lappen förband sig att mot det att han genast skulle få öfvertaga ståndet med allt hvad deruti var, inom viss utsatt tid hafva till köpmannens sändebud levererat hundra felfria renar. . — Ståndet stängdes nu för: dagen och dt båda spe kulanterna eldade ytterligare upp bin lifvade sinnesstämning med ci amnagne. Den som håller för otroligt att en lapp skulle våga sig på champagne, tager. jag mig, i stöd af ofvan åberopade auktoritet, friheten försäkra, att den förmögnare lappen, då han bivistar marknaden, icke gerna super bränvin, som hans. fattigare gelikar, utan håller sig till bättre varor, derunder han ingalunda ser på styfvern eller förut frågar hvad det kostar. Dagen derpå fingo de märknadsbesökande en både sällsam och lustig syn. Der borta i ståndet stod nemligen vår skämtsamme lapp och sålde till höger och venster. Att han icke hade så noga reda. på priserna gjorde ingenting, bara det gick undan — och undan gick det med besked. En del fingo för rampris, andra blefvo uppskörtade, men enhvar skulle handla något af den rolige lappgubben. Men-hans hustru, som fått nys om den befängda transaktionen, skyndade: sig att föra renarhe undan, så att köpmannens : utskickade måste åter: vända med lång näsa. Lappen blef-nu stämd till tinget och: efter en längVärig. process dömd:att till: köpmanneusbetala värdet af varulagret; enligt den inventarielista, som vid transaktionen på ,hafs, uppsattes. . Och -så slutade denna egendomliga affär, som på sinstidväckte ett icke ringa uppseende i-Herjeådålen, denna-underliga proving, hvarest eljest, om man får tro ordspråket, aldrig någonting händer. Häradsrätten sammanträder iHerjeådalen endast en gång om året till ordinarie ting. Då nu redan från de orter, som hafva tvenne ordinarie ting lärhgen, ,stor och befogad klagan förspörjes öfver den långsamhet i rättsskipningen, som deraf blir en följd, -kan man lätt tänka sig hur förhållandet -måste vara här, då ofta den enklaste sak icke kan tutageras vid underrätten på flera år och der: en del mål måste nedläggas för dödsfall och börtflyttningar. Isynnerhet lider den allmänna ordningen betydligt genom berörde förhållande, i det kronolänsmännen numera finna det vara nästän lönlöst att beifra lönnkrögeri, fylleriförseelser, slägsmål m. m. Det är väl sannt, att herjeådalingen sällan gör sig skyldig till dylika felsteg, men. de öfvus deremot så mycket flitigare-af de talrika vesterbottningar och vermlänningar, hvilka under vintern på skogarne arbeta åt sågverksbolagen. Om dessa stämmas, så plikta de för uteblifvande det första tinget eller året, och flytta sedan sin kos. Och att sedan taga reda på dessa äfventyrare. är icke den lättaste uppgift, som, om deh ock kan lösas, skulle vara förenad med så mycket besvär och omgångar, att man föredfager att lemna dem i ro. Äfven krediten och förtroendet man och man: emellan lida betydligt ge nom de knep denna massa ärbetsfolk från främmande orter föröfvar, utan:att man någonsin lyckas att få en enda af dem inför domstolen. Grannskapet med Norge kompletterar dessasvårigheter. Sedan trävårurörelsen inom orten börjat hedrifvas i större omfattning, har Herjeådalen blifvit så att säga öfversvämmad. af: vermlänningar, hvilka sågverksbolagen antagit som arbetare vid skogsafverkningen men isynnerhtt vid flottningen. Vermlänningen anses nemligen vara dugligare till detta ansträngande och ofta nog lifsfarliga arbete än t. ex. helsiogen, hvartill kommer att vermläpningen är ytterst mån om förtjensten och derföre villig att arbeta både nått och dag; hvilket under flottningen ofta är nödvändigt, men som ortens allmoge icke vill förstå sig på. En stor del af af dessa arbetare hafva sedan för alltid nedslagit sina bopålar här och hvar i provinsen, och hafva ES Vännen NA ALIS MN AB YETERPODT BLA KIN TENN ATT OMS BYNS len öm och dock stolt qvinna. Ditt gifter