Aftonbladet – 17 november 1868, sida 2

—————— ;.-Generalkonsula Sterky och handelsusancerna i Petersburg. Svensk-norska sändebudet vid ryska hofvet, generalmajor O. M. Björnstjerna, har i Posttidningen fått plats för nedanstående meddelande: I norska Morgenbladet för den 18 Juli och den 13 Oktober finnas införda klagomål af tvenne norska skeppsbefälbafvare A. Jörgensen, förande briggen Walter Scott, och B. Haagensen å skeppet Nordboen, mot hr generalkonsul Sterky, hvilken förmenas icke hafva nog kraftigt understödt klagandena, då de begärt konsulatets bistånd i vissa uppgifna fall, der de ansett sig blifvit underkastade en godtycklig och orättvis behandling. Då klagomålen blifvit äfven i svenska tidningar återgifnå, beledsagade af ganska stränga omdömen rörande generalkonsul Sterky, anser jag mig böra upptaga frågan till besvarande, på samma gång jag tacksamt erkänner det smickrande sätt, hvarpå beskickningens åtgöranden blifvit i skrifvelserna omtalade. Generalkonsul Sterky har redan sjelf till kongl. norska Departementet for det Indre insändt förligt svar å skepparen Jörgensens klagoskrift, hvilket blifvit infördt i Morgenbladet för den 9 Oktober samt aftryckt i flera svenska tidningar; och torde ett sådant af honom äfven vara i det senare fallet att förvänta. Hänvisande dertill i hvad angår enskildheterna vid fartygens Walter Scott och Nordboen behandling, upptagas här endast de punkter af allmännare intresse för vår sjöfart, som i klagoskrifterna vidröras. En sanning är, att genom häfdvunnen coutume hafva fartyg i Kronstadts och Petersburgs hamnar hittills varit i flera fall underkastade en ganska besvärande, för att ej säga obillig behaudlimg, men denna har dock varit lika för alla: Påståendet att svenska och norska fartyg lidit mer, än andra nationers, är följaktligen icke grundadt. Ryska flåggan är till och med snarare sämre lottad än främmande länders. Sedan en längre följd af år har såväl K. M:ts som de flesta andra sjöfarande makters beskickningar och konsulater vid många tillfällen anfört klagomål öfver och bemödat sig att undanrödja sådana för sjöfarten besvärande coutumer,, utan att de lyckats åvägabringa någon väsentlig förbättring d ruti. Ganska obilligt är följaktligen att beskylla generalkonsul Sterky för liknöjdhet, derför att han ej förmått uträtta hvad de diplomatiska representanterna jemte andra konsuler förgäfves försökt, I de sjöfarandes intresse har han onekligen handlat, då han uppmanat dem att underkasta sig coutumerna på platsen, hvilka sedan en lång följd af år, äfven inför domstolarne, ansetts fullt Yindande, så att en rättegång i dylika fall vanligen endast medfört dryga kostnader och tidspillan för den klagande. Bland dessa coutumer, hvilka oftast genom formligt beslut af börskomitån hbiifvit fastställda, må nämnas: a) att om än. ett certeparti är stäldt så som händelsen varit med skeppet Nordboens, nemligen att lasten skall levereras i Cronstadt fritt från sidan på mottagarens räkning och risiko, frakten der betalas och resan anses slutad, bafva dessa vilkor dock hvarken uppfyllts, eller troligen ens kunnat hittills tillämpas, enär ingen tullkammare för tullbart gods finnes i Cronstadt och lastemottagaren följaktligen ej tillåtits taga någon befattning med lasten förr än denna under tullbevakning uppkomimit till Petersburg och der blifvit tullbehandlad. Stor tidsutdrägt har sålunda, jemte andra olägenheter, drabbat fartygen, hvilkas frakter, hvad än certepartiet derom innebållit, ej utbetalts förr än dessa formaliteter blifvit i Petersburg fullgjorda. Då följaktligen i början af sommaren kapten Haagensen, jemte andra skeppsförare, vid beskickningen klagade öfver nämnda förhållanden, kunde jag ej annat än, i likhet med såväl generalkonsuln som vice konsul Smith i Cronstadt, uppmana dem att underkasta sig denna häfdvunna coutume, så tryckaude den än var, detta efter att hafva rådgjort med några af de i dylika fall mest erfarne diplomater, konsuler och köpmän härstädes. Troligen hade det äfven stannat dervid, såvida ej bland de klagande funnits en man, kapten H. OC. Pettersen från Bergen, förande skeppet Hanna Pettersen, äfven omnämnd i kapten Jörsensens klagoskrift och hitkommen med saltlast rån Liverpool, hvilken förklarade sig vilja våga försöket att draga frågan inför domstol. Då till följd af hans fartygs och lasts storlek det omtvistade fraktbeloppet blef så betydligt, att målet kunde bringas i1för senaten, i fall, såsom troligt var, det förlorades i den till stor del af köpmän sammansatta kommersrätten, erbjöd sig således ett välkommet tillfälle att söka göra slut på denna obilliga coutume; dock varnades kapten Pettersen al mig både muntligen och bkriftligen på det allvarligaste för åe dryga omkostnader och förluster, för hvilka han utsatte sig, i händelse rättegången förlorades. Troligen hade äfven nu det mäktiga köpmannaintresset segrat, såvida ej den nuvarande tullöfverstyrelsen, arbetande i en frive