Aftonbladet – 17 november 1868, sida 2

etydlig höjd och ytterligare ökats ansenligt uner den följande tiden, samt att masugnsdriften ler är mycket koncentrerad; att Preussen och verge vid den förra tiden stodo på en jemföelsevis låg ståndpunkt såväl i afseende på masan, som frambragtes, som i synnerhet med hänyn till de enskilda masugnarnes tillverkningsförnåga; att båda länderna sedan denna tid gjort ätt vackra framsteg, men att Preussen dervid litmera lemnar Sverge efter gig och närmar sig Skotland. Att man dock äfven i Sverge kan tillverka större mängd tackjern på ett enda ställe och derigenom minska dess tillverkningspris, kan man se af förhållandet vid Långshytte masugn i Kopparbergs län, der tillverkningen år 1866 upprick till mer än 105,000 ctr, hvilket, om den gått hela året, borde ytterligare hafva ökats med 26,000 ctr, eller till 131.000, ännu visserligen långt efter Skotiands medeltillverkning, men dock ett sodt stycke på väg. — Väderleken worrut Söderhamn den 14 Nov. Väderleken har under hela denna vecka varit vinterlik och kölden fortfar att att öka sig så att den uppgått till 8 grader. Flaket var redan i söndags isbelagdt och inbjöd med sin glatta yta ungdomen till det lifvande nöjet skridskoåkningen. I natt föll litet snö och i dag fortfar det äfven att snöa, fastän obetydligt. Piteå den 7 Nov. Väderleken härstädes är temligen mild. Något snö har fallit, men ej tillräckligt för att släddon allmännare kan begagnas. I dag kliogande före. : — En jordskalfs-flod. Konsul Petersen i Christchurch på Ny Zealand berättar i en korrespondens till Bergensposten följande: Invånarne i staden Lyttleton råkade på morgonen den 15 Augusti i panisk förskräckelse när de sågo ett ovanligt stigande och fallande af vattnet i hamnen. Det kan ej vara något tvifvel om, att icke kusten vid Ny Zealand hemsökts antingen af en så kallad jordskalfs-flod, som ej äro ovanliga i Stilla Hafvet och hvilka till och med öfversköljt öar der, eller också har ett förfärligt vulkaniskt utbrott under hafvet egt rum. (Vid brefvets afsändande visste man ej af på Ny Zealand det stora jordskalfvet i Sydamerika, hvilket egde rum samtidigt och säkert stod i förbindelse med det i brefvet beskrifna). Kl. 4 ofvannämnde morgon observerade jernbanans uppsyningsman, att skeppet John Knox låg på sin styrbords bredsida, så att stöngerna nästan rörde vid bron, vid hvilken det låg och lossade. Han gjorde strax allarm och väckte kaptenen, som kom upp på däck och, då han såg ut åt öppna sjön, observerade att hela hamnen var torr och fri från vatten och att alla fartyg och båtar stodo på det torra. Han fäste uppsyningsmannens uppmärksamhet derpå och begge nu att hela hamnen var tom. Några minuter teråt fästades deras uppmärksamhet på ett förfärande dån, liknande åskan, och de sågo nu en ofantlig flod komma rusande in i hamnen. I nästa ögonblick omringade den fartygen, ryckte dem från kajerna och afslet kettingar och tågverk som om de varit tråd. Den tog isynnerhet tag i John Knox och slungade den mot jernpelarebryggan, krossade dess styrbords bog och slet af dess bästa ketting jemte en 8 tums kabel, som höll den vid kajen. Alla de andra fartygen blefvo på lika sätt ramponerade. Vattnet höll på i flera timmar att hastigt stiga och falla. — KL. 6 stod det under lågt vattenmärke och 15 minuter derefter var det åter igen högre än flodhöjd. Strömmen var förfärlig och vattnet böljade rundtomkring fartygen som en malström. Såsom ett exempel på detta fenomens verkan på fartygen vill jag nämna, att skeppet Colerson snurrade rundtomkring och att skonerten Dove, som kom upp till hamnen med en ångbåts hastighet, oaktadt vinden var emot och alla segel slogo back, fördes af strömmen två miles fram med bredsidan förut innan den kunde styra bort. Kl. :; 10 kom en dylik flod in ihamnen och anställde betydlig skada. Vattnet började ånyo att hastigt falla och stiga, ibland 3 fot på 5 minuter. Denna revolution i vattnet har visat sig öfverallt på östra kusten af Ny Zealand, mer eller mindre häftigt.