Aftonbladet – 17 november 1868, sida 2

Mrs Luan skakade på hufvudet och mumlade någonting som Dora icke förstod. Nej, han gifter sig inte med dig af kärlek, upprepade hon och såg oafvändt på Dora; men jag märkte nog huru han såg på dig i qväll. Om han inte fonnit förut att du var tio gånger så mycket värd som det der lilla kräket, så kom han under fund med det i går. a Dora såg vantroget och något otåligt på henne. Men jag säger dig att han gjorde det! sade hennes tant nästan med häftighet. Jag säger att den karlen kommer att bära dig å sina händer, bara du förstår att sköta honom. Jag sade dig att han skulle taga dig till sin hustru, och så gör kan nu också Nu säger jag dig att han kommer att dig på sina händer, och du skall få se att det går så. Dora blef nästan förskräckt öfver hennes häftighet. Tant, tant!s sade hon i lugnande ton; men mrs Luan stampade häftigt med foten. Du förderfvar allt, om du går och surar, sade hon; han tyckte om dig för ditt glada och strålande ansigte och derför måste du vara glad och munter som en dag. Han tyckte om dig derför att du skrattade och sjöng och läste och spelade och ritade — och erför måste du äfven göra det allt framgent. Hvad behöfver du gå och sörja öfver? Du ville ha honom, och nu har du honom. Om du går och grinar och surar, skall du erinra honom om Florence Gale. Ge honom inte tid att tänka; gör honom så lycklig som han önskar — så att han glömmer. Få honom att glömma hennel ropade Dora med ofrivillig, passionerad svartsjuka. Ja, Gud gifve att jag kunde dett... Gud gifve att jag kunde det!