Aftonbladet – 14 november 1868, sida 2

förebrående ton. Dora blef helt förlägen öf ver sin häftighet; hon satte sig ned, uta att säga ett ord, och mr Templemore satt sig ned bredvid henne och fortfor efter et ögonblicks tystnad: N Jag tror att ni har förstått mig, men de får inte finnas det ringaste tvifvel — int ens en möjlighet till missförstånd. Jag önskar och tillåt mig tillägga, att jag hoppas, at ni ville visa mig den godheten att bli mir hustru. En purpurglöd, som plötsligt aflöstes a dödens blekhet, spred sig öfver Doras an sigte. Hon knäppte ihop sina händer oc! vred dem i ett slags själsångest; ty åter öf. verfölls hon af denna fruktan för att hor skulle gifva vika för frestelsen. Men det kan inte låta sig göra, svaradi hon. Jag kan inte gifta mig med er — aldrig! aldrig! Hvarföre det? frågade han, nästan mec ett leende. Derföre att det endast är hedern son drifver er till detta steg, mr Templemore — derför att ni gör mig detta anbud endast för att mitt goda rykte är fläckadt eller förstördt — och för att verlden säger eller skall säga att det blifvit det genom ert förvållande. Men jag är en alltför stolt qvinna för att taga er — för att taga någon man på sådana vilkor. j Hon ville resa sig upp och genast göra slut på saken; men han bönföll hos henne, att hon mätte höra honom till slut. Hör mig till slut, bad han i enträgen ton, och hon satte sig åter ned i tyst grämelse öfver sin svaghet. Bästa miss Courtenay, sade han i sin mest öfvertalando ton, skrif inte allt på hederskänslans räkning, och låt inte ey stolthet skilja oss åt. Hvarföre skulle inte ett giftermål oss emellan