Aftonbladet – 14 november 1868, sida 2

MUS1K. Fröken Amanda Holmbergs soir hade sistdne torsdag i La Croixs salong församlat tt ganska talrikt auditorium, och var för nnerna af hennes talang i högsta måtto djande, emedan de nummer, hvari konsertifvarinnan sjelf lät höra sig, klarligen beviade såväl att hennes alltid vackra och anlående alt emellertid under senaste period unnit betydligt i styrka och ezalite, som ock tt sångerskan gått långt framåt i förmågan tt konstnärligt göra sig de sålunda riktade östmedlen till godo. Uttrycksfullt och lifligt om hennes föredrag alltid varit röjde det nu ärjemte en viss allvarlig värdighet, som klädle det förträffligt, på samma gång den vittade huru verklig kärlek till konsten både upplyser och värmer. Konserten inleddes gewom Amelias första aria ur Un ballo in maschera, ett omtyckt tondrama af Verdi, wilket man eger förhoppning att genom de talienska artisterne snart få höra 1 sin helwet representeradt å Mindre teatern. Arian, som, i likhet med en mindre karakteristisk, nen ganska vacker, romans ur Flotows opera Martha — ett tillägg, som på vår scen innu icke introducerats i detta arbete — utsjorde en synnerligen god exposå af fröken Holmbergs rösttillgångar, fängslade uppmärksamheten genom innehållets originalitet, och it dess starkt utpreglade dramatiska skapynne gjordes nu i konsertsalen full rättvisa. rsinos brindisi ur Lucrezia Borgia beror ill sin effekt väsentligen på den bjerta kontrast den i operan bildar emot munkkören, men genom uppfattningens likasom röstens friskhet och den väl nyanserade musikaliska deklamationen blef detta nummer, ehuru här isoleradt, onekligen soirens glanspunkt. Konsertgifvarinnans afgjorda kallelse för scenen bevisades, förutom af förtjensterna i hennes dramatiska föredrag, äfven af det jemförelsevis i helgjutenhet och kraft betydligt underlägsna intryck, hon frambragte med tvänne sånger i den egentliga romansstilen, om än den sköna Fiskarflickan af Heine-Meyerbeer i flera hänseenden hedrade hennes teknik. Med stöd af dessa iakttagelser kunna vi dess lifligare rekommendera fröken Holmberg i k. teaterstyrelsens benägna åtanka, och vi göra det så mycket hellre som en stämma, sådan som denna konstnärinnas, numera för Stockholms lyriska scen icke blott vore en vinning, utan är ett behof, då k. operan för närvarande icke eger en enda verklig alt till sin disposition. Repertoiren för altröst är visserligen blott alltför inskränkt, men sådana operor som Profeten, Oberon, Martha, Trubaduren, Rigoletto, Lucrezia, Linda m. fl. m. fl. bevisa likväl tillfyllest huru nödvändigt det är för en scen med omfattande verksamhet och högt anseende at! ega denna stämma representerad; och skulle hvad troligt är, allmänna rösten inom kor med liflighet begära ett återupptagande af den store Rossinis ungdomsarbeten (t. ex Tancred,Sjöfröken), vore det af ännu mera väsentlig nytta att vid scenen hafva fästad en artist, så lofvande i dramatiskt, i musikaliskt hänseende så långt hunnen, som der ifrågavarande. Fröken Holmberg, som hade att fägna sig åt publikens varma erkännande, ackompanjerades med mästerskap af hr I. Hallström och biträddes föröfrigt af hr Hedberg med dek!amationssamt af hr Emanuele med pianonummer. Samma afton, som denna soirt, gafs å k operan Regimentets dötter af Donizetti med den nyhet, att fru Michaöli, som utförde titelrollen, under andra aktens konsertscer valt den bekanta valsarian ur Gounods Romeo och Julia till sin uppgift. Stycket hvarmed mästaren velat skiidra Julias karaktersståndpunkt — innan kärleken gjorde henne till den herrligaste uppenbarelse a qvinnan, som Shakspeares genius frammanat — och om hvars fullkomliga öfverflödighet såsom ingrediens i operan tankarne kunna vara delade, sjöngs med öfverlägser färdighet och tillskyndade vår berömda prima donna en välförtjent bifallsstorm. Hr John Jacobssons länge väntade operett. Ungmors kusin, som i går för första gånger gick öfver scenen, sluter sig värdigt till der angenäma och löftesrika uppblomstring, vå inhemska, dramatiska musiklitteratur under senaste åren företett. Libretton, som, ehuru den ej kan frikännas från att till en viss grad vara sammanfogad af från åtskilliga håll hopplockade effekter, emellertid röjer fyndighet och esprit darrangement, samt förmår genom sitt omvexlande innehåll lifva åhörarnes uppmärksamhet och genom sin godmodighet muntra hans lynne, har af kompositören i allmänhet förtjenstfullt, momentelt med mycken talang, dts en tondrägt, som hufvudsakligen är hållen i den moderna franska operettens sedvanliga stil, men i vissa nummer äfven närmar sig den romantiska operans. För de lifliga och klara motiverna, rytmens hurtighet och särdeles det alltjemt vårdade och skickligt utförda ackompanjemanget är melodiens helhet likasom dess originalitet någon gång ställd i andra rummet; dock utmärka sig ensemblerna mellan Annika, Stöt och Eric äfven i detta hänseende till en grad, som tyckes oss af betydenhet; och den sistnämndes parti är också genom ett par solonummer af värde gjordt tacksamt och vackert. Förträffiigt gafs det af vår ovärderliga artist fru Strandberg, likasom hr Willman (Stöt) utförde sin knektroll präktigt så till hållning som föredrag. Äfven hr Dahlgren (Östen) och fröken Harling (Annika) gåfvo sina partier med obestridlig förtjenst, och åhörarnes stämning, som till en början förekom något kallsinnig, förhöjdes småningom derhän, att efter operettens slut kompositören enhälligt inropades. Arbetet hörer till dem, som rätt väl tåla vid att man förnyar deras bekantskap, och hoppas vi att, nästa gång det gifves, en lika RR RR ne Kärra DE rn