Aftonbladet – 14 november 1868, sida 2

Ett stolt, melankoliskt leende flög öfve Doras ansigte. Ni var den skenbara orsaken — inte der verkliga, sade hon. Hon kastade sitt hufvud litet tillbaka som om hon utmanade sitt hårda öde och afvisade allt medlidande och all sorg som de kunde framkalla hos honom. Men ett öppet ädelt hjerta förlorar icke så lätt modet. Mi Templemore betraktade henne med djup allvar. Ni vill inte att jag skall bära min ande af denna olycka, sade han, och likväl kon jag hit i dag på morgonen för att få veta om ni inte vill tillåta mig att reparera der grymma oförrätt, som jag ofrivilligt tillfogat er? Hon såg tviflande på honom. Han lyfte upp hennes hand, som han ännu höll i sin och tryckte den till sina läppar. Blodet rusade till hennes hjerta, och hennes hufvuc svindlade; hon förstod hans mening och med insigten deraf kom en vild fruktan för at! hon skulle gifva vika för denna frestelse Hon ryckte tillbaka sin hand, gaf honom en blick af plötslig förskräckelse och blef alldeles askgrå i ansigtet. Nej, nej! ropade hon — aldrig! aldrig! Ni har inte någon oförrätt att godtgöra, mi Templemore. Gud förbjude, att detta någonsin skulle ske! Hvarföre det? frågade han helt lugn. Dora förmådde icke svara honom genast. Vill ni inte sitta ned och åtminstone tilllåta mig att yttra mig litet utförligare i denna sak ? fortfor han. Nej, nej, svarade hon i upprörd ton, detta får aldrig ske — aldrig! aldrig ! Men, miss Courtenay, hvarföre vill ni då inte höra mig? Jag begär ingenting mera. Han talade mycket mildt, men i en viss