Aftonbladet – 10 november 1868, sida 3

kymmer uppstod för ordensgillet. Det visade I sig efter s utad pröfning af hospitalens utgiftsstater för innevarande år (1868) att med nuvarande utsträckning af sinnessjukvården, . endast utspisningskostnaderna, till följd af de utomordentligt uppdrifna prisen på alla lifsför. nödenheter skulle för detta år med icke mindre än 52,000 rdr öfverstiga dem för 1867, 1 och -med fullt. 100,000 rdr medelbeloppet af j utspisningskostnaderna för åren 18602—66, Joch dertill kom slutligen att i K. M:its till Iriksdagen innevarande år gjorda framställJning om fortsatt beviljande af kreditiv till hospitalsfondens förstärkning, icke äskades någon förhöjning å detta kreditiv, utan detIsammas bibehållande vid förut bestämdt bePp, ehuru öfverstyrelsen under den 3 Okt. ri et år visat behöfligheten af kreditivets förhöjning. Under så bekymmersamma förhållanden återstod allenast en utväg för öfverstyrelsen att vidtaga till beredande af nödig jemnvigt emellan hospitalsförvaltningens inkomster och utgifter, den nemligen att söka inskränka sjukvården till det omfång, som af derför tillgängliga medel betingades. Ordensgillet föreskref med anledning häraf att antalet sjuka, som å rikets hospital vårdas inom de talrikaste, eller andra och tredje betalningsklasserna, skulle i mån af skeende afgång nedsättas med omkring nio procent, hvarom cirkulär till hospitalsdirektionerna redan i början af innevarande år aflåtits. Det är denna åtgärd som vi kallat bedröflig. Den har naturligtvis af hospitalsdirektionerna måst verkställas; men med hvilka känslor föreskrifter blifvit utförd kan man lätt fatta. Hospitalsdirektionerna hafva nödgats utgallra sådana sinnessjuka, hvilka icke varit för allmänna säkerheten vådliga. Dessa olyckliga patienter hafva återlemnats till de kommuner, der de haft sitt hem, och i de allra flesta fall hafva dessa sinnessjuka förflyttats från hospitalet till — fattighuset. Vi känna med visshet att ålderstigna sinnessjuka, som i många år vårdats på hospital, nu blifvit hemsända, men varit så länge borta, att alla deras anhöriga under tiden aflidit, att de således i ordets hela bemärkelse äro främlingar i sin hemört och att de underkastats vanvård och brist, emedan man hvarken velat eller förstått sig på att sköta dessa själsförslöade varelser. Dylika utgallringar måste äfven framgent vidtagas, emedan tillförseln af nya patienter på hospitalen beklagligen är i stigande och emedan ordensgillet måste tillse att hospita-? lens inkomster och utgifter gå ihöp. Men. den hårda nödvändighet, hvari öfverstyrelsen; sålunda blifvit försatt, har den sorgliga verkan, att allt flera olyckliga varelser, som beröfvats förnuftets bruk, måste vägras den sjukvård som de så väl behöfva, under det att ökadt utrymme å hospitalen genom nyoch tillbyggnader åstadkommits just med hänsyn dertill att de sinnessjukas antal är i en? ständig tillväxt. Det är otvifvelaktigt, att om afseende fästats å-ordensgillets redan i Oktober månad, förlidet år gjorda framställning, om K. M:t delgifvit riksdagen den bekymmersamma ställ: ning, hvari hospitalsfonden -kommit och orsakerna dertill; samt äskadt det behöfliga anslaget, så hade det sannolikt icke af Tiksdagen vägrats, huru bekymmersam den allmänna ekonomiska ställningen än är. Men hvad som försummades vid -förliden riksdag kan och måste åtgöras vid mnästkommande. Riksdagen skall icke vägra ett anslag, som är oafvisligt nödvändigt, utan anse som en samvetssak att åter försätta hospitalsvården i det skick som den bör varäå, så att icke de olyckliga varelser, hvilka äro obotligt sinnessjuka, beröfvas den vård, hvartill de just på grund af sin belägenhet äro berättigade. Det är ock uppenbart, att då någon befofå anmärkning icke kan riktas mot det sätt, varpå serafimerordensgillet utöfvar sitt mödosamma kall, för hvilket ingen af gilletsledamöter åtnjuter något arvode, så är det de begge statsmakternas skyldighet att åtminstone i finansielt afseende göra sjelfva hospitalsförvaltningen, för dem som ba sig densamma anförtrodd, så litet bekymmersam som möjligt. Ordensgillet har redan i ett till K. M:t den 19 Mars detta år ingifvet memorial redogjort för hospitalsfondens bekymmersamma ställning, och deri. bland annat anfört, att någon inkomst-tillökning kan åstadkommas derigenom att afgiften för sinnessjukas vårdande höjes. För åren 1859—1863 voro afgifterna sålunda bestämda: för första klassens palienter årligen rmt 450, för andra klassens d:o 160, för tredje klassens d:o första året 60 rdr och sedermera årligen 30 rdr. Med 1864 höjdes afgifterna för första klas-: sens patienter till 1 rdr 60 öre pr dag, eller årligen 584 rdr; för andra klassens d:o till 60 öre pr dag, eller 219 rdr, och för tredje klassens d:o till 12 öre, eller 43 rdr 80 öre. : Med början af nästkommande år är patientafgiften höjd till resp. 2 rdr för 1:a klassen, : 60 öre för 2:a kl. och 25 öre för 3:e kl., allt : pr dag. Vid dessa afgiftsbestämmelser har : såsom regel följts, att vid afgiften för 1:a klassens patienter skall beräknas hela kostnaden för värd, underhåll och åtskilliga särskilta beqvämligheter, och för andra klassens efter : medelkostnaden för föda och beklädnad. j Men oaktadt dessa afgiftsförhöjningar, ökas ! cke derigenom hospitalsfondens inkomster i! j l samma proportion som utgifterna, ty förhålandet är att de flesta Patienterna på samtliga hospitalen tillhöra tredje klassen och åtnjuta samma underhåll och vård som andra l: klassens, hvaraf också följer att hospitals-!. fonden måste vidkännas betydlig kostnad för : le förstnämnde patienterna utöfver den för: lem erlagda afgiften. Någon vidare ökningi afgiften för tredje klassens patienter tordel. smellertid icke vara tillrådig, om i betrak-! tande tages att de tillhöra de minst bemed-: