Aftonbladet – 7 november 1868, sida 3

hört den. Först senare lät denneinsätta den anmärkning, att ej alla medlemmarne af presterskapet delade den i berättelsen framträdande teologiska ståndpunkten. Tre månader förflöto och Liscos berättelse lästes och lades å sido. Då ställde prosten Köllner den 21 Mars 1868 till kyrkorådet och Lisco skrifvelser af innehåll, att spridningen af denna berättelse som Synodalberättelse utan vidfogande af Köllners reservation borde ogillas, då berättelsen tycktes ta del i synodens auktoritet och innehölle yttranden, som motsade kyrkans tro och beännelse. Lisco svarade, att titeln ej kunde vålla något misstag, som om berättelsen vore af synoden, då uttryckligen vore på baksidan anmärkt, att den föredragits på synoden; han hade derför, då han nu uttryckligt under sitt namn offentliggjort sin berättelse till synoden, alls ej haft at nöden att meddela ordförandens reservation, lika litet som de ord af högt erkännande, med hvilka denne då hedrat berättelsen. Köllner svarade derpå med offentiggörande af ifrågavarande synodalprotokoll, hvari reservationen ordagrant meddelades, nen märkligt nog den Köllners anmärkning utelemnades, att han ej velat antyda, att Lisco försakat tron. Detta förspel och Köllners uppenbara vackande läto vänta, att Liscos berättelse åter kulle spela en roll på synoden den 28 April 1868. Man ser emellertid hur löjlig någras nening är, att hela striden härledts af att sisco satt på titeln Synodalberättelse i st. ör Berättelse till synoden. Vid närmare åseende hade man vädrat upp Liscos käterier, man förargades öfver den spridning ch det allmänna bifall, som en sådan be-l ättelse fann, och ville derför komma åt förattaren. Men den fruktan hyste ej på allar en enda ortodox medlem af synoden, att iscos åsigter skulle kunna gälla som syno-; ens. Man sökte strid.