Aftonbladet – 7 november 1868, sida 3

Framtidsrörelser i Preussens evange liska kyrka. ,) För tre år sedan redogjorde vi för de stora brytningen i Badens kyrka, då prest väldets och ortodoxiens öfvermakt der fö alltid krossades. Alla ortodoxiens vapen dragare höllo då ett förfärligt väsen, såsor om verldens yttersta tid ingätt, prester frå; alla. väderstreck protesterade och man skrel öfverljudt om förföljelser,, ehuru ingentin; annat skett, än att just förföljelsens vaper vridits ur deras händer, som : dittills haf makten. Allt hvad man begärde och hvac man vann, var att äfven en friare riktning erhöll lagligt berättigande bredvid den gamla Man förespådde kyrkans och statens undergång, och likväl inträffade intet annat, är att de ortodoxe fingo maka åt sig. Tvärtom torde få länder finnas, der prester och folk lefva i så godt förhållande som nu i Baden I Till och med de bättre och uppriktigare a! I de ortodoxa presterna äro vida mer aktade kl och hedrade än förut, då ortodoxien ej met kl kan tyrannisera och derigenom göra sig förVI hatad: Liknande symptomer börja nu visa sig i ; sjelfva Preussen, hittills statskyrklighetens -j och den aristokratiska pietismens förlofvade land samt all såväl kyrklig som politisk byråI kratis växtligaste mark. Äfven här räckte förföljelsens odjur klorna alltför dristigt fram; Joch ehuru motståndet der är starkare orgaI niseradt, har dock i år den utmanade folkJandan så väldigt ruskat på prestväldets I grundmurar, att stridens utgång ingalunda är tvifvelaktig, om än den torde bli långvarigare än i Baden. Alla företeelser, der folken lyckas bräcka en och annän länk af sina många fjettrar, äro af det intresse, att vi deråt anse oss böra egna en större uppmärksamhet. Det är ock städse hugnande att förnimma, att ett folk alltid kan hvad det allvarligt vill. Den utbrutna striden skall säkerligen ej heller här hvila förr än de särskilda kyrkliga riktningsarne bli lagligt lika berättigade. Att särskildt Berlin lifligt omfattat den kyrkliga frågan, är en sak af omätlig vigt. Före nästa års kyrkomöte skall det temligen visa sig, om den friare riktningen kan längre undertryckas inom sjelfva presterskapet. Auktoriteterna skola ej länge kunna undgå att uttala, om de friare skola stängas från predikstolarne eller ej. Kryssandet och loveringen måste en gång ta slut. Af rörelsens hittills befunna förlopp, liksom af de friares gynnsamma positioner, hvilka ej åsyfta annat än de särskilda rigtningarnes likställighet i kyrkan, hemta vi den fasta tillförsigt, att rörelsen utfaller till frihetens seger. Ju längre auktoriteterna dröja att intaga bestämd ställning, desto större dimensioner skall striden omfatta. E Berlin vaknar. — Kyrkomötet 1867. — Liscos embetsberättelse. — Ordförandens förklaring. Lisco trycker sin berättelse. — Ordföranden uppträder deremot. -— Lisco svarar. — Ordföranden trycker ett stympadt protokoll. — Man söker strid. — Åfven Berlin har nu efter lång dvala vaknat ur sin kyrkliga sömn. Visserligen behöfdes dertill en särskild knalleffekt; men: denna lemnade ock intet att önska öfrigt. Den från förra åren här redan bekanta Friedrich-Werderska synoden vär den plats, der larmskottet föll. Der hade den 29 Okt. 1867 presten Lisco inlemnat en berättelse öfver distriktets kyrkliga och sedliga förhållanden, hvari följande förekom: Den samfälda religiösa verldsåsigt, som, hvilande på den ortodoxa protestantiska teologiens fasta grundval, så djupt tillfredsställde våra fäders sinnen, då de betraktade den i spegeln af den Klopstockska poesien, är förbi; en kraftig kulturprocess har upplöst henne, har äfven hos. dem återkalleligt förstört henne, hvilka sjelfva tro sig kunna kallas ortodoxe. Naturvetenskaperna ha ersatt de bibliska författarnes verldsbild med en annan, i hvilken intet rum blef qvar för det verldslagarne genombrytande undret; andevetenskaperna ha med ett all: teologiens ödmjukhet wida öfverträffande erkännande bragt till medvetande den menskliga insigtens otillräcklighet för adeqvat uppfattning af det eviga och oändliga; de ha lärt inse, att allt, hvad som kan utsägas öfver Gud, blott är bild och liknelse af en med ord och tankar aldrig uttrycksmöjlig verklighet, de ha dermed afskurit rötterna för all slags fanatism; kritik och historia ha lärt att i ett nytt ljus skåda mensklighetens religiösa utveckling, de bibliska fakta, betydelsen af den enskildes religiösa begåfning: tyska folket möter med friskt mod den jätte, som vill tvinga denna vetenskapernas ström att vända omp,..: Ordföranden; prosten Köllner, hade förut läst denna berättelse, sjelf föredragit den på synoden under varma loford öfver den förträffliga och utmärkta berättelsen, och Lisco uppläste det väsentliga deraf, äfven det anförda stället. Derpå förklarade ordföranden, att de föredragna åsigterna i denna förträffliga berättelse vore individuella, att synoden stode på reformatorernas tro, hvarmed han ej ville ha antydt, att berättaren försakat denna tro, och att blott de tillhörde de heligas samfund, som trodde på under, profetior och bönhörelser: trons teologiska affattniog måste föra till afvikande uttryck. Men teologiska differenser låta vi ligga. Någon diskussion förekom ej. Dermed tycktes denna sak vara slutad. Men då berättelsen vunnit erkännande och hvilade på omfattande med stor flit gjorda förarbeten, föranläts Lisco att särskildt trycka den under titel: Zustände des sittlichen und kirchlichen Lebens in Berlin, ein Synodalbericht von G. Lisco; på baksidan anmärktes, att den föredragits på synoden. Äfven kyrkoråden i Jerusalemsoch Nya kyrkan beslöto sprida den i församlingarna 1 stället för de årliga årsberättelserna, och samtliga preCh hj Ly t. 0, TE REI II RÅe tl