Aftonbladet – 5 november 1868, sida 3

Luan, som kunde både se och höra i sömnen, ycktes just icke vara så qvick i sitt vakna illstånd; ty hon stirrade framför sig, såg ullkomligt stupid ut och märkte ingenting. Jan, sade Florence bittert, hon skall bli nor åt bans barn och lefva som en drotting på Les Roches; och som Eva blir sjuk, vär hon får se mig, reser han hit allena, och ag får stanna qvar på Deenah. Jag skall vara hans dam i rödt, som gerna kan slås sönder och trampas på, och hon deremot hans lyrbara dam i blått, som skall ha sitt eget kabinett, och som han inte vill mista för sitt lif — ja, jag ser — jag förstår! Dessa bittra och bitande anmärkningar abörde mrs Luan med fullkomligt lugn. En sådan vacker afton det är! sade hon, Nej, sannerligen ni slipper mig så lätt mrs Luan! utbrast Florence alldeles ursinnig; men hennes vrede svalnade i samma ögonblick -som hon märkte den listiga blicken i mrs Luans ögon. Nej, jag skall aldrig få ar henne någonting på det sättetp, tänkte hon för sig sjelf. Derpå skrattade hon och sade muntert: Det var verkligen ett godtskämt att söka få mig att tro att mr Templemore bryr sig let ringaste om Dora. Kära mrs Luan, inser Ti inte att han bara spektaklar med henne? i Hon såg på mrs Luan, och mrs Luan såg på henne. Begge ville bedraga hvarandra, och enhvar lyckades till sin egen olycka. De vigtigaste rollerna i lifvets drama gifvas icke alltid åt de största och ädlaste skålespelarne, Den låge och obetydlige träder ofta fram på skådeplatsen och fyller den med historien om sina bedröfliga oförrätter. En tung olycka förestod Florence. En grym spara lades ut på hennes väg; hon var endast en svag, ytlig; svartsjuk liten qvinna,