Aftonbladet – 5 november 1868, sida 3

(Insändt.) Bergslagsbanor. Man är verkligen den insändare tack skyldi som genom sin till denna tidning inlemnade art kel med ofvanstående titel ånyo bragt denna vig tiga angelägenhet under diskussion. Våra jer vägars utsträckning till landets gruffält och störr skogsområden är en fråga, som med hvarje da blir ällt mer och mer oafvislig. Landets bergs bruk, hvarmed också en klok och ekonomisk sköt sel och omvårdnad af skogarne på det närmast sammanhänger, är af en så storvigt för vår expo och för alla andra mväringars förkofran, att deg lyftande och upphjelpande till hvad det kan oc bör vara, förtjenar såväl statsmakternas som all fotrösiska medborgares synnerliga uppmärksam et. Af de flerfaldiga metaller, som utgöra föremå för vårt bergsbruk, är utan tvifvel jernet den för nämsta, emedan vi både ha öfverflödiga tillgånga på jernmalm, skog till dess tillgodogörande oci en billig drifkraft i våra talrika vattenfall. Ock så har ända sedan fordomtima svenska jern handteringen i jemförelse med utlandets häfda ett rättvist anseende och det är först under d senaste 30 åren som den i täflan med sina ut ländska konkurrenter, men utan dessas hjelpmedel kommit på efterkälken på ett rätt betänkligt sätt Visserligen har vår jernmalsbrytning under nyss nämnda tidrymd fördubblats, men ändå! ka den svenska jerntillverkningen, som vid början a detta tidskifte utgjorde en sextondel af hela der civiliserade verldens, numera icke beräknas til högre än !as deraf. I qvalitativt bänseende stå det nästan ännu sämre till, då vi icke ens förmå åstadkomma det jern, som erfordras för våra jern vägar utan måste hemta såväl räler som lokomo tiver m. m. från utlandet. Det förtjenar derföt fullkomligt mödan att efterforska anledningarne och orsakerna till ett så otillfredsställande. för hållande och att man tillser hvilka medel vi ega att ändra och afhjelpa felen och hindren. i Fåfängt skall man kunna tillskrifva våra jerntillverkare liknöjdhet, okunnighet eller bristande företagsamhet. Svenska jernhandteringen har under de sista tiotalen varit i en ständig och jemn pengar gr handteringens . idkare synas hvär för sig söka att följa med sin tid. De under olika egare hörande föra vor, hammanföras smånlngom i större grufbolag, rytningsoch tillverkningsmetoderna förbättras efter hand, allt större och större förädlingsverk uppstå, om äfven ännu i alltför ringa skala, med ett ord en ifrig sträfvan.till målet är spnbar: handteringens förvandling till en verklig fabriksrörelse i stället för den fordna man kan kalla busbehofsnäringen. Viäro således tili en viss grad inne på den väg, som af sakkunniga är anvisad: associationer för anläggande och drifvande af: stora verkstäder, tackjernstillverkningens ökande i förening med Bessermersverks anläggning, jernvägsmateriels tillverkning inom Jandet och stångjernets längre drifna förädling samt minskade transportkostnader. Öch oaktadt kännedomen om handteringens behof och medlen till dess höjande, oaktadt alla dessa verkligen aktningsvärda Ansträngningar står vår gröfre jernindustri beklagligen i allmänhet på den punkt att den blott utgör. ett medel att realisera de i bergslagerna och att under det på den allt hårdare och hårdare Banlitade skogarne ena orten i vårt land malmer öfverflöda och sakna afsättning, ruttna på andra trakter onyttigt ofantjga skogstillgångar — allt detta i brist på tjena kommunikationer. i vilja visserligen icke nu upprifva den gamla striden om inoch utländsk jernvägsmateriel, ehuru denna strid troligen ännu icke är utkämpad; vi kunna dock icke annat än beklaga att ett så kraftigt medel som våra jernvägsbyggnader icke bättre begagnats till jernhandteringens lyftande än som skött. Till bestyrkande af denna våråsigt är det nog att omnämna det förhållandet, att vi efter så många års jernvägsarbete till och med innu sakna full visshet om, huru och i hvad mån det svenska jernet lämpar sig för rälstillverkning, ty då vi genom : det af: jernvägsstyrelsen afgifna utlåtande af den 28 Febr. 1867 rörande svenskt jerns lämplighet till jernvägsmateriel erfara, att r jernvägarnes underhåll utan beräkning af nya linier redan innevarande år erfordrats 25,000 cent. räler samt att detta bebof årligen ökas, så att det efter 10 års förlopp kälkyleras Tonga till öfver 100,000 c:r om året, samt att ändtligen samma styrelse kunnat inom landet göra en större beställning af vagnsaxlar, bjulband och fjedrar, så har styrelsen icke någon säker förhoppning om att rälsbehofvet skall kunna fyllas på samma sätt. För vår del betvifla vi högeligen, att våra jernillverkare, inuan de genom lättade kommunikaioner blifvit satta i stånd att tillverka billigt jern skola kunna täfla i pris med utländska rälstillverkare, hvilkas vara, om ock ur en viss synpunkt underlägsen vår svenska, dock är fullt användbar för behofvet och genom sin prisbillighet för jernvägarne mest ekonomisk att använda. i vilja nu se till, huru det förhåller sig med våra jernvägsanlägt ingar och i hvad mån de kunna inses gagna jernhandteringen. Börja vi med stambanorna, så finna vi: att dessa, ehuru vid 1866 irs utgång innefattande en sammanräknad längd ft 85, mil, icke beröra eller stå i omedelbar förmatt RT ENDE Ts DN INNE MN TRI ASTORIA SE i;