Aftonbladet – 5 november 1868, sida 3

—A asistenttenairktintottnnd Stockholms-bref. Hr Redaktör! Huru skall man egentligen vara beskaffa för att kunna blifva riddare af nordstjerne orden? Vet ni, hr redaktör, något deron gjorde ni mig och sannolikt hela publiken e reel tjenst genom att tala om det. Kom ick och säg, att det kan vara temligen likgiltig ty nordstjernan är en vacker stjerna oc fastän bandet är bra svart och derigenor alltför otydligt aftecknande sig på den mörk grunden af en högtidsfrack, så tindrar de lilla dekorationen dock rätt högtidligt i de nordiska qvällen. Jag tror aldrig på der som försäkra sig förakta en orden, men ja tror fullt och fast på sagan om räfven oc rönnbären. Det är också derför jag så ofant ligt gerna ville veta hvilka egenskaper for dras för att blifva riddare af mnordstjerne orden. I denna vecka har jag funnit, att de ingalunda är nog att vara en utmärkt konst när, som länge varit en prydnad och en stolt het för fäderneslandet, att femtioårig sträf van utan rast; på den sanna konstens, väg i förening med de ädlaste enskilda egenska per, med de dygder, som göra medborgarer familjefadern, kamraten och vännen till e föresyn för alla, icke skattas såsom ett be rättigande att bära den lilla stjernan i de svarta bandet. Så långt har jag kommit p den negativa vägen. Nu skulle jag vilja vet något positivt, något riktigt säkert, hvaref iter man kunde rätta sig. Vi hafva dock hunnit ett stycke: längre Sverge än i Frankrike, i afseende på offent liga utmärkelser för en skådespelare. Ho oss kan en scenisk artist numera ej blott er. kålla medaljen litteris et artibus, till oci med att bäras på bröstet vid en gyllene kedja utan också Vasaorden. Denna orden tillde. lades Nils. Wilhelm Almlöf den 2 Novembe 1858, på fyrtionde årsdagen af hans inträd vid k. teatern, liksom Georg Dahlqvist sedermera fått samma utmärkelse; I Frankrik deremot kan en skådespelare icke erhålla hederslegionskorset, så länge han ännu uppträder på scenen; och det är likväl i ett land der Jemlikheten onekligen är i allmänhet större än i Sverge.. Samson, den gamle utmärkte skådespelaren vid Theåtre-Francais och professorn vid konservatoriet i Paris, blef dekorerad först sedan han -tagit afsked från scenen. Man har berättat mig att han är den ende skådespelare i Frankrike, som innehar hederslegionen. Detta måste vara en lemning från de tider, då de sceniska artisterna ansågos tillhöra: samhällets olycksbarn, då skådespelaren var ett slags paria, så snart. han satte foten utanför teatern. Hvarför ettsådant förhållande till en del ännu skall qvarstå är. dock svårt att förstå och det är ej lättare attbegripa hvarför i ett land, som vårt, der konstnären i allmänhet åtnjuter väl förtjent aktning och han kan blifva änsedd värdig en utmärkelse, han icke också kan erhålla en annan, med hans verksamhet och förtjenster mera öfverensstämmande. Att han sjelf icke anser sig behöfva denna utmärkelse, det är en annan sak, och deruti gifva vi honom rätt; men underligt ser det ut för allmänheten;. då en enskild affärsman, mycket aktningsvärd förstås, hvilken aldrig gjort det allmänna någon tjenst, aldrig visat sig såsom befrämjare af de intellektuella intressena, belönas med en högre offentlig utmärkelse, under det en; begåfvad konstnär, vare sig verkande inom den sceniska konsten eller: tillhörande de bildande konsterna, får nöja sig med en lägre belöning. Skulle det vara sannt, att de intellektuella intressena verkligen icke betyda något? i får ursäkta, hr redaktör, att jag kanske alltför länge uppehållit mig vid ofvannämnda sak, som dock kanske icke af Aftonbladets alla läsare anses för så särdeles vigtig. Jag för min del tfor-att den är vigtig nog, ty jag är också nog djerf att tro, det ett samhälle alldeles icke förkofras, der man blott har sinne för det materiella förvärfvetn. Det är också för att motarbeta en alltför ensidig riktning i detta afseende, som framåtskridandets vänner i Sverge, både inom hufvoadstaden och i det öfriga landet, önska erhålla en högre bildningsanstalt i Stockholm; Vi skola en gång hafva den, det är: säkert, och skam den som tviflar på möjligheten deraf. Tacksamma äro vi, om staten hjelper oss något, ty denna sak tillhör det område, der staten verkligen kan utan olägenhet vara med och: der han äfven bör vara med, doktor Hedlund i Göteborg må säga hvad han vill; men vi förlita oss alldeles icke på statens hjelp och vi ämna ej heller välta alla våra omsorger på honom. Det är de enskildas samverkande krafter, som skola göra det mesta. Med glädje har tet brat rna Ao seten Af