Aftonbladet – 5 november 1868, sida 2

ng, som alltmer närmar sig den heliga ur-, ilden af ett fårahus och en herde, under, en herdes spira, som sagt: I min faders) us äro många boningar. Denna stora evaneliska församling måste konstituera sig sjelf. 1 Jen har emot sig blott de teologiska och lerikala partierna och intressena, men för. ig hela den nya tiden och allt hvad som öjer sig öfver den presterliga och konfessioella partikularismen och partiståndpunkten, Vi meddela nu protestantföreningens adress anledning af pastoralkonferensens anfall: Glömska af förmaningen: Dömen icke, så arden I icke dömde, och utan fullmakt afl. ågon, ha dessa pastorer tillmätt sig ett donarekall öfver protestantföreningen och mot en utfärdat en bannbulla enligt romerska urians art. Detta har skett i Hohenzollrarnes stat, som f ålder skyddat den religiösa och andliga riheten mot trånghjertade ifrares fördömel-! esjuka. I Berlin, nordtyska förbundets hufmdstad, der Schleiermacher under en menkoålder framför alla lyst som presterskapets ärare och återfört de bildade till kristendonen, der företar sig ett sällskap af pastorer tt ur det rjokliga samfundet som otroende vortvisa Schleiermachers lärjungar. Under svåra själslidanden och med insats sf hela sin existens har tyska folket i sexonde seklet upptagit och segerrikt genomört striden mot den kyrkliga hierarkien. Selan dess har samvetsmaktens och den religiösa rihetens protestantiske ande förblifvit verksam hos tyska folket. I sanning, ej derför nar Kristus befriat menskligheten äfven från Moses och de judiska presternas gudomiga lag, på det hon åter skulle bindas af le kristna teologernas dogmlag. Icke derför har Luther befriat det kristna samvetet rån påfvens, kyrkomötenas och biskoparnes tvång och bann, på det att detta nu skulle falla i pastoralkonferensernas tvång och bann. Tyska folket har att bredvid denua första religiösa och kyrkliga eröfring bevara och värda äfven en annan andlig och verldslig eröfring, sin litteraturs höga värde och sin vetenskaps skatter. Den vetenskapliga friheten är den yngre likaberättigade systern till den äldre, den religiösa friheten; den tänkande andens fulla sanningshaltighet är den nödvändiga fyllnaden till samvetsfriheten. Åfven derför ha hundraden och tusenden af vårt folks bästa söner insatt hela sin lifskraft. I betraktande nu af den olyckliga tvedrägt, som inträdt mellan den dels traditionella, dels nyligen åter baklänges skrufvade prestteologien å cna sidan, samt den moderna bildningens tänkeoch uttryckssätt å den andra, har protestantföreningen bildats, enligt statuterna, för att på den evangeliska kristendomens grund befordra en förnyelse af den protestantiska kyrkan i andan af evangelisk frihet och i samklang med vår tids samtliga kulturutveckling. Just denna andetrånga och hierarkiska riktnings herravälde inom det protestantiska presterskapet, hvilken sedan en menniskoålder, enligt förebilden af den beslägtade jesuitiska riktningen inom katolska kyrkan, insmugit sig i de teologiska fakulteterna och i kyrkostyrelsen samt mångfaldigt förderfvat vetenskapen och praktiska lifvet, drifver faktiskt de bildade klasserna alltmer ur kyrkan. Vi anse denna söndring för en nationalolycka, emedan den lemnar otillfredsstäldt och drifver på afvägar tyska folkets djupa religiösa behof. Om det vidare så fortgår, så sammankrymper kyrkan till en sekt och bildningen söndrar sig alldeles från den så tillsnörda. kristendomen. Att motverka dessa hotande olyckor anser protestantföreningen som sin bufvuduppgift. Dessa Berliverpastorer beskylla oss nu att ej mer tro på den heliga skrift som Guds ord. Med detta Guds ord har i protestantiska kyrkan osägligt missbruk drifvits. Man kan stegra tron derpå ända till den vantro, som äfven en rättroende berlinerpastor nyss till den bildade verldens förvåning bekänt, att bibelns naivt barnsliga verldsåskådning, som ser i jorden den stora stillastående medelpunkten för hela verldsbyggnaden, kring hvilken himlahvalfvet med alla stjernor vänder sig, är sanning och alla astronomiens upptäckter villfarelse. Man kan ock i konseqvens härmed fordra hela vårt europeiska statsoch rättssystems fullkomliga omstörtning och en judisk teokratis återställelse. Vi ha ju åter i dessa dagar upplefvat, att ej blott påfven ur denna grund förklarat den nya författningen och de nya lagarne i Österrike för ogiltiga, utan ock lutherska pastorer i Sachsen ha förklarat presten Samuels hotelse, hvilken i Guds namn tvang konung Saul att grymt slagta en fången konung, som en passande förebild för vår nuvarande Gudi lof menskligare blifna folkoch statsätv Vi låta oss platt ej mer fångasi detta nät. Vi vörda bibeln som den gudomliga uppenbarelsens ärevördigaste urkundbok, men vi se tillika i hvarje ovetenskaplig inskränkning i bibelforskningen ett attentat på den evangeliska sanningen och ett lederande af den protestantiska friheten. Dessa berlinerpastorer äro vidare nog förmätna att med treenighetsformelns måttstock, som i fjerde seklet uppstått under de byzantinska teologernas -ofruktbara stridigheter, mästa vår tro. Åsigterna öfver dessa dogmatiska frågor äro i sanning bland oss sjelfva olika. Afven den tro, som dessa pastorer bekänna, blir i vår förening hvarken utesluten eller förkastad. Men deri äro vi eniga, att den nuvarande verlden äfven i sin religiösa känsla ej mer röres af denna dogmatiska strid, som söndrade det förfallna grekisk-romerska kejsardömet och befordrade dess undergång. Vår tid lägger öfverhufvud tyngdpunkten ej mer på den teologiska dogmen, utan på det kristliga lifvet. Han skattar den kristliga Gudsoc menniskokärleken vida högre än mr Ah unpvinåe