Aftonbladet – 5 november 1868, sida 2

filosofi, som är erfarenhetens gåfva, för att icke stanna vid denna slutsats, och, hvad än mera var, för att icke på visst sätt vara belåten med densamma. Vi säga, på visst sätt, emedan han :edan var öfver det ungdomliga, glödande stadium, då belåtenheten är fullständig och den ömma illusionen utan inskränkning. Han kunde icke hjelpa det. Hans ögon hade öppnats helt sakta och så småningom, utan minsfa bitterhet, och hvad som var ännu bättre, utan att aflägsna Florence från hans hjerta. Hon var icke längre det gudomliga väsende hon hade varit för några månader sedan, men hon var en älskad qvinna, som snart skulle bli hans hustru, hvars fel och ofullkomligheter han var benägen att betrakta med en så mild och öfverseende blick som möjligt. Lyckliga Florence, om hon hade vetat det. Hennes grepp om hans hjerta var starkt och djupt. Äfven hennes nycker, hennes svartsjuka och hennes lilla sjelfviskhet förmådde icke rubba det. Hon kunde alldeles ostraffadt göra okloka hänsyftningar och väcka farliga jemförelser. Det var förgäfves som mr Templemore både höll åf och beundrade Dora; tanken att denna flicka och icke Florence var den rätta, kunde icke vakna i hans själ eller röra en enda fiber i hans hjerta. Florence såg en skymt af denna sanning, då mr Templemore lemnade henne, men det var en glimt och ingenting mera samt försvann snart i mörker. Hade han verkligen erhållit något telegram eller var det endast en förevändning för att lemna henne och skynda tillbaka till Dora och prata med henne om kilskrift och dylikt. Men hvarföre har han väl då sagt att ban skulle komma tillbaka få eftermiddagen? Sannolikt för att hålla enne inne och hindra henne från att komma till Les Roches, Denna tanke hade icke