Aftonbladet – 5 november 1868, sida 2

Tyska protestantföreningens förklaj ring i anledning af Berlinska pastoralkonferensens beskyllningar. Vi ha flera gånger baft tillfälle att meddela våra läsare underrättelser om den i Tyskland alltmer kringgripande protestantföreningen och den skräck, som denna nya makt injagat hos hierarkien samt den hätskhet, som mot densamma uppenbarar sig hos det hittills allsvåldiga prestväldet, hvilket nu ändtligen ser sin allmakt på det kyrkliga området hotad. Föreningens förnärfsta afsigt är att väcka församlingen till lif och berättigadt deltagande i kyrkans styrelse och utveckling samt att motarbeta å ena sidan den stela dogmatismen, som sätter det kyrkliga lifvet under en viss privilegierad läras hämmsko och absoluta ledning; dels den folket förslöande religiösa likgiltigheten, som a prestväldets förnämsta vilkor, källa och stöd. Tyska protestantföreningen är utan all frå, den vigtigaste af samtidens kyrkliga företeelser, och vi skola derför fortfarande egna den all uppmärksamhet, öfvertygade, att den ej heller för vårt land sålunda skall bli utan frukt. Det var naturligt, att det hittills från församlingens sida så litet besvärade tyska presterskapet skulle tillgripa de vanliga medlen för att förkättra föreningen och riktigt skrämma folket för denna buse, för alla dessa otroshjeltar, okristna m. m., churu föreningen ej har något teologiskt, utan ett rent kristligt moraliskt syfte, och står sålunda öppen för alla teologiska riktningar, äfven de mest ortodoxa, så snart deiöfrigt hylla föreningens tendens, Också är den ortodoxe teologie professorn Baumgarten från Rostock, en af föreningens verksammaste ledamöter, sedan han lärt känna. de dödande frukterna af den Kliefoth-Mecklenburgska statskyrkoorganismen. Vilkoret för protestantföreningen är sålunda, liksom för Evangeliska alliansen, icke någon slags teologisk bekännelse, utan just bekännelsens indifferensering. Så länge man anser dogmer för kyrkans konstitutiva moment, kan ingen enig protestantförening af universellare riktning uppstå, ty öfver dogmer bli menniskor aldrig eniga. Dogmatismen måste fastmer falla i den protestantiska kyrkan, hvari den inkommit blott som en katolsk öfverlefva från medeltidens intolerans. Först när dogmerna som sådana blifvit frififna, och ledamotskap i kyrkan teoretiskt ej längre afväges efter dogmer, såsom faktiska förhållandet redan är, kunna alla de särskilda teologiska öfvertygelserna räcka hvarandra handen till bildandet af en verkligen allmänlig kyrka,, en i kärleken stridande fö