Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

Grefvinnan Catb. Charl. De la Gardie född Taube. TT. (Forts) Bondeståndet fick del af både Moraths memorial och presteståndets till de öfriga stånden insända protokollsutdrag. Det aflemnades af en särskild deputation, till hvilken bondetalmannen yttrade att saken med allra första skulle tagas under ompröfning; men med denna ompröfning brådskade man ej. En hel vecka gick om då talmannen föreslog att de öfriga ståndens beslut skulle afbidas, hvartill ståndet genast lemnade sitt bifall. Ytterligare förgingo två veckor, då talmannen meddelade att ståndet intet heslut kunde fatta. enär löparen från medstånden icke ankommit. Han gaf dock ståndet vid handen att grefvinnan De la Gardies ädla uppträdande för de olyckliga dalqvinnornå borde med tacksamhet erkännas och föreslog derföre, att ett protokoll skulle uppsättas, hvaruti fru grefvinnan skulle komplimenteras för den ömma sorgfällighet som hon visat. Men något beslut eller direkt uttalande, vare sig i rekonventionsmålet, eller beträffande presteståndets yrkande, ha vi ej kunnat upptäcka i bondeståndets protokoller. Sannolikt konformerade detta stånd med de öfriga deruti att hofrätten skulle anbefallas skyndsamt företaga saken; t i en underdånig skrifvelse, daterad den 8 Maj (1761), anmälde rikets ständer, huruledes det sätt, hvarpå trolldomssaken i Åhls socken blifvit ransakad, haft till följd att flera af de anklagade qvinvorna genom svårt pinande till bekännelse blifvit till kropp och sinnen så skadade att de deraf i hela deras lifstid hade. bedröflig känning, hvadan begärdes att K. M:t ville anbefalla Svea hofrätt att skyndsamt öfver rekonventionsmålet sig utlåta, så att denna sak med första som ske kan må efter svensk lag och process varda afgjord och hela saken med allt hvad dertill ifrån början till slut förelupit till rikets ständers justitiedeputation uppgifvas. Ständernas vilja var sålunda uttalad och genom K. M:t delgifven Svea hofrätt. Men derigenom hade nu saken för domaren, Eckman, tagit en så betänklig vändning, att han hvarje ögonblick kunde till personlig inställelse i hofrätten blifva uppkallad och häktad. Han vidtog derför en den tiden mycket vanJig åtgärd: han flydde till Norge, och väl i äkerhet der, insände han till K. M:t ansökan att på lejd få återvända för att svara i den mot honom anställda rättegången, hvilken begäran på vanliga vilkor bifölls 1). Då kanslisten Eckman till Stockholm återkommit och i slottskansliet presenterat lejdebrefvet, så hade slottsfoeden, enligt lejdebrefvets innehåll låtit ställa en stadsvakt hos Eckman; men då dalqvinnornas sakförare 1) Dylikt lejdebref föreskref att innehafvaren af detsamma skulle inom sex veckor från brefvets undfående hos länsstyrelsen å den ort, der han förut vistats eller sitt hemvisst haft, sig anmäla, och då blifva satt under bevakning på eget underhåll tilldess brottet, för hvilket han anklagats, blifvit vid vederbörlig domstol afdömdt; men skulle saken så för honom utfallå, att han icke funne sig nöjd i riket qvarblifva, så egde ban rätt att, inom 6 veckor från den dag utslaget fallit, i sin förra säkerhet sig åter begifva, utan att någon dristade sig honom under tiden något hinder eller förfång göra. I förstone utfärdades lejäehret endast för sådana personer, som för politiska förseelser flyktat ur riket. Men efterhand utvidgades lejden. Man påträffar i rådprotokollen ett stort antal ansökningar om lejd; men för alla sökande fordrades absolut att de skulle styrka sin vistelse utom rikets gränser. Kommendanten i Fredrikshall hade en betydlig inkomst för de bevis han utfärdade för svenska flyktingar. Stundom uppstod i rådet tvifvelsmål huruvida lejdsökande Ayktingar verkligen hade inträffat och vistades i Fredrikshall, fastän sådant uppgafsi betyg, som vidfogades deras ansökningar, och en rik handlande Ihrmärk, som rymt från Stockholm 1763, anklagad för bedrägliga uppgifter i tullen, råkade ut för missödet att blifva gripen i Nerike samma dag som kommendanten i Fredrikshall intygade att han vistades der.