Aftonbladet – 4 november 1868, sida 3

Det ligger en farlig makt hos en enda ide —en makt, som ofta är ännu mera stark,när den tagit sin bostad i ett inskränkt hufvud. Ingen fantasi, ingen inbillning, ingen öm känsla kunde leda mrs Luans uppmärksamhet bort från en en gäng fattad plan, och denna seghet, som alltid är farlig, blef här så mycket mera fruktansvärd, som ingen moralisk lag styrde deti. Hon hade endast en svag känsla af rätt och orätt, och hon hade aldrig gjort något för att göra denna känsla en smula starkare. Det onda kon gjorde äl skade hon äfven, och desto djupare bon sjönk ned i denna afgrund, desto mera tyckte hon öm den. Hos henne såg man ett exempel på syndens förfärliga, sjelfutvecklande kraft; ty huru bristfällig, villfarande och oförnuftig hennes själ än var, så var det dock synd hos henne, såsom det ofta är äfven hos den sinnpessvage — visserligen icke då han är fuallt vanvettig, men derföre att hans synd medverkat till utvecklande af hans vanvett. Allt moraliskt ondt är en brist på förstånd, efter som det icke kan finnas något ondt der det finnes ett fullkomligt klart förstånd; men så framt icke denna brist är total och detta är sällan fallet — så finnes der också brottslighet. Så säger lagen, och med denna äfven den allmänna meningen i hvarje land, Mrs Luans egen vilja, hennes eget intresse hade ofta varit den styrande lagen i hennes lif, och nu skådade hon frukten af denna sjelfviska lära. Då en stark brottslig frestelse kom öfver henne, kunde hon icke motstå denna, eller hennes förmåga dertill var åtminstone mycket inskränkt. Hon var van att vara konsiderationslös i småsaker, och hon kände ej till fruktan eller betänligheter äfven då stora taker stodo på spel. (Forts.)