Aftonbladet – 4 november 1868, sida 2

NA MAR GC SVG Rae Pra SI rmögenheternas olikhet, som, svarar mot hö er beror af deras olika fysiska organisation; nä För det andra, att de utpräglade psykiska yr kheter, som man nu finner ega rum mellan fo t manliga och qvinliga könet, härleda sig fö in de olika omständigheter, hvarunder deloc va sitt lif, och ej kunna bevisas tillhöra te m såsom väsentliga och af könsskilnaden li roende; fö För det tredje, att i trots af de yttre för-or landen som äro egnade att framkalla skilj-m stigheter mellan män och qvinnor med hänm till andlig kraft, tankeriktning och åsigter, n ot likväl är ett faktum, att skiinaden härm i ej är större möllan personer at olika, äns ellan personer af samma kön; och att, vidjs mförelse mellan en man och en qvinna eller n igon viss klass af män och en klass af!h vinnor, olikheten mellan deras själsegenska-n er ej skall befinnas större, än mellan indi-k der eller klasser af samma kön, som med!n g u å t varandra jemföras. Till belysning af mitt påstående vill jag nmärka, att könet är en egenskap, som ej r inskränkt till det menskliga slägtet, ej ens Il djurriket; att bland Växterna ej gifvesla ågon som helst, af kön beroende öfverläg-o snhet; samt att bland djuren det kön, soms kar vara till fysisk styrka öfverlägset, herr0 kar öfver det andra. Denna öfverlägsenhetr efinner sig ej alltid på hankönets sida, så-f om hos roffaglarne och hågra slag afinsek-s er, såsom myror och bin. I senare fallet 1 ar egandet af anfallsvapen och det stän-s iga herraväldet öfver det andra könet ledt!1 ill en sådan utveckling af djurets förmögeneter, att arbetsskickligheten och kraften att( tyra öfvergått uteslutande till honorna. Men j kan denna subordination rätteligen till-c krifvas hanarnes natur, såsom sådan, utan! eror den helt enkelt af den tillfälliga omtändigheten, att honkönet är det fysisktt tarkaste. Detta förhållande med den fy-l! iska styrkan kunde förändras, utan att derör det ena könet förvandlades till det motatta; hos hvarje djurslag, vårt eget inbes äknadt, är den kroppsliga och själskraftens: örhållande till könet ej ett väsentligt, utan:! illfälligt. I samhällets mindre upplysta tiler förde öfverlägsenheten i rå, fysisk kraft ned sig öfverlägsenhet i alla lifvets förhåls anden. Man gick till väga enligt den-enkla olanen, att de må taga, som ha makt derill, och de behålla sitt, som det förmå; den störste krigaren var den, som kande svinga den tyngsta stridsyxan, eller hvilkens huggsvärds slag fällde fienden till marken; De harneskklädda feodalherraroe, som under sina stridshästars skarpskodda hofvar nedtrampade de obeväpnade hoparne, skulle föraktfullt ha tillbakavisat det påståendet, att dessa hjelplösa varelser i något afseende vore deras likar. När detta var förhållandet männen emellan, måste det svagare könets belägenhet nödvändigtvis blifva fullständig underkastelse; Om än de unga och sköna en tid höjdes nästan till föremål för gudomlig dyrkan, kunde denna tillfälliga och öfvergående upphöjelse, som tilltöll en del at dem, icke ersätta de andra för deras oförrätter, och äfven dessa gynnade njöto aldrig personlig frihet. De stodo alltid under fäders, makars eller manlige anhöriges uppsigt, hvilkas skydd visserligen också var nödvändigt i ett tidehvarf af laglöshet och våld. Men om reglor och vanor, som tillhöra eft. samhällstillständ, fortfara efter att de omständigheter, som voro deras upphof, äro fullkomligt oförändrade, så gör man sig,skyldig till en anakronism, som medför mycket skadliga följder för dem, som drabbas deraf; Tal utveöklar dereftet, huru lagets hjelp och skydd numera trädt i stället för mäktiga herrars; huru en stadgad samhällsordnings makt nu ställer qvinnan och mannen på samma linie med hänsyn till personlig säkerhet; huru vetenskapens utveckling, som sätter menniskan i stånd att taga naturkrafterna i gin tjenst, mer och mer gsyftar derhön att förminska den Fjsiska styre hå betydelse för personlig makt och öfverlägsenhet. Ställ en medeltidens feodalbaron; som i sin obetvingeliga pansardrägt gick som en lefvande fäst. ning bland sina vasaller, ställ honom mot en nittonde århundradets qvinna med starka nerver, säkert öga och ett godt Whiworthgevär — han faller bjelplös för den intellek tuelia öfrerlägsönhet, söm Håller Haturens krätter 1 sin band. Antagandena om andliga olikheter mellan män och qvinnor äro grundade på vanor och bruk sonv ärfts från förflutna åldrar, som hade sitt berättigande i fordna, sociala och pölitiska förhållandens kraf, men som ej äro tillämpliga å våra tider. De hbålla ej profvet inför denna för dörjsfritt granskande undersökning, Som åen moderna forskningen riktar mot hvarje, vare sig bestridd eller obestridd sats, och det med ett resultat, som fullständigt öfverändakastar törutfattade föreställningar — såsom för öfrigt ingen kan bättre känna, än medlemmaxrne af Britisk Association. För ätt belysa det andra af de satser; jag förut uppställt, påpekar jag det förhållandet att, om man klassificerar själsanlagen, de manliga och qvinliga ej äro de enda erkända slagen. . När helst en klass af personer förenas genom likhet i yrke eller sträfvande, uppstår hos, dem en egendomlig tankeriktning, som skiljer dein från persöntr ited en annan verksamhet: vi ha sålunda det järidiIska hufvudet, det militära, det vetenskapliga laffärshufvudet o. s. v. Föreställom oss; att Jett sällskap jurister, ett dito af soldater; et! äl prostet, Gt äntat äl konsbbdret vard säm manförda, så skulle konversationen inom Thvarje ha en för medlemmarne af det resp tyrket egendomlig rärg; föreställom d53 vidare jatt de särskilda grupperna upplöstes i er gemensam och ett samtal började öfver allI Möänna ömseh; så fkulls. juristen; prestet I krigaren och artisten i diskussionen införa hvar och en, ej blott sina individuella egenI domligheter i tanke och känsla, utan och något af den inflytelse, som på dem utöfvat: 8) den karlen; för hvilken jag hyser en verkli fasa, komtmä att sköt dig. Hvad Lerotv -lnäsa och hals abgår, så fnåtte de välin ,! vara så farliga, efter som han kunde få si