Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

hon hörde detta, och rullade sina svarta ögon i gieanlin förvirring. Mr Templemore, som icke anade hvilken betydelse hon gaf hans ord, betraktade de båda porträtterna mycket pra skakade på hufvudet åt den röda damen och gick, med ett belåtet leende åt den blå, för att låsa in dem i sitt kabinett, hvarefter han låste igen lådan och tog ur nyckeln — ett icke så onödigt förNNE som han möjligtvis sjelf trode. Mrs Logan var i högsta grad förbryllad. Hon var ur stånd att fatta känslor dem hon sjelf icke kunde hysa. Hon kunde icke tro att mr Templemore endast skattade dessa porträtter efter det värde de hade som konstverk, utan ringaste afseende på de känslor han hyste för de personer de händelsevis liknade. Hon förstod icke, att om den blå damen hade liknat sjelfva mrs Luan, hennes porträtt skulle i hans ögon varit lika dyrbart som det nu var, då det liknade Dora. Allt detta var ofattligt för henne och blef icke ens tydligt för henne genom hvad som skulle öfvertygat hvarje annan qvinna: mr Templemores obehöfliga öppenhet. Nej, detta gjorde enligt mrs Logans tanke saken endast ännu värre. Mrs Logan var en smula enfaldig, och hon visste det, men frågade icke synnerligt derefter. Hon var van vid att af mr Templemore behandlas som en liten vacker, älsklig, barnslig varelse, och hon tyckte om det, ty hon visste att han, enligt männens sed, icke tyckte mindre om henne för det. Hon var så vacker att hon kunde göra hvad som helst och ändå intaga honom och hvarje annan, men nu föll det henne in, att mr Templemore möjligen ansåg henne vara så enfaldig, att han ostraffadt kunde säga eller göra hvad som helst i hennes närvaro. Han tror att jag inte kan genomskåda