Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

dergräfva hennes murar. Interpellerad om ,: meningen med detta yttrande, svarade han ! med att nämna grundtvigianismen, som, oaktadt den icke blott historiskt framgått ur den lutherska kyrkans sköte och utvärtes håller : sig till henne; utan af många af sina anhängare till och med utgifves för att vara denl! rätta lutherismen, enligt hans (Johnsons) öfvertygelse dock i det väsentliga var lika olu thersk som katolicismen, calvinismen, baptismen eller hvilken annan för vår lutherska : kyrka uppenbart främmande och fientlig riktning som helst. Härigenom hade således den kyrkliga åsigtens anhängare fått sig sin plats anvisad utanför den horska statskyrkan, och en öppen schism skulle snart hainträdt, om kyrkostyrelsen hade handlat efter de grundsatser, som vid universitetet inplantades i de blifvande presterne. Lyckligtvis var kyrkodePartementets mångåriga chef, statsrådet Riddervold, en för klok och mogen man för att låta dessa fanatiska åsigter inverka på sig, och ingenting skedde således, som kunde gifva den kyrkliga åsigtens anhängare den anledning att utträda ur statskyrkan, som den ortodoxa riktningens vänner tycktes så beförliga att erbjuda dem. Striden höll sig — ör såvidt den fördes öppet — på det teoretiska området, tilldess den lilla händelse inträffade, som plötsligt öppnade. allmänhetens ögon för, att åtminstone den ena af parterne icke. uteslutande inskränkte sig till att använda andåns vapen, utan äfven tillgrep andra, mera praktiska och mera ögonblickligt verkande — åtminstone på de fält, der den icke äfventyrade att mötas med samma vapen. Förhållandet var följande. Efter att ba vid den teologiska embetsexamens sista afdelning i Januari 1868 inlemnat sitt skriftliga svar på den honom förelagda pastoralteologiska uppgiften, blef en af kandidaterne vid namn Lange uppkallad till en muntlig konferens med censorerne, läraren i pastoralteologi J. Bruun och professor G. Johnsen, hvilka började förhöra honom om hans mening avgående ett par punkter, som i deras tanke icke voro tillräckligt klart afhandlade i det skriftliga svaret. Kandidaten protesterade naturligtvis mot ett sådant alldeles extraordinärt förhörs rättmätighet, men gaf likväl svar på de till-honom framställda frågorna. Derefter fick han sitt betyg, det näst sämsta, hamud illaudabihs, och på förfrågan hos censörerna erhöll han den förklaring, att detta betyg var grundadt på det skriftliga svärets dogmatiska innehåll eller, såsom det af professor Johnsen: formulerades, att om en man med falsk lära, t. ex. en, som i-sina svar uttalade den s. k. kyrkliga åsigten, kunde få betyg, måste det bli ett dåligt; ty om mannen också hade aldrig så många kunskaper och aldrig så mycket ansågs för att besitta teologisk bildning och redig tankeförmåga, så hade han icke redig tankeförmåga, då han kunde hylla en sådan falsk åsigto. Det är således på det sättet, som grundtvigianismen skall undertryckas, nu då andens vapen ha visat sig fruktlösa, att de teologiska studerande, som misstänkas för att hylla den, skola inqvireras och derpå, så framt de icke förneka sin personliga uppfattning;straffas med en nedsättning i betyget, hvilken kan ha sina allvarsamma praktiska följder, då de sedermera uppträda som sökande till presterligt embete. Hvad som först faller i ögonen är det märkbart, okonseqventå, i ett sådant förfarande. År grundtvigianismen en falsk läran. och i det väsendtliga lika oluthersk som katolicismen, så tyckes det vara en ren ppm att tillåta en man, som beänner sig till-densamma, absolvera teologisk embetsexamen i den norska kyrkan. Eller skulle kanske professor Johnson finna det försvarligt att gifva någon, som i sitt .examenssvar bekände sig till. den katolska tinget af transsubstantiationen, betyg, till och med om detta betyg till följd af svarets dogmatiska innehåll nedsattes till sämsta graden? Angående hvad som skulle bli följden, om det af censorerna använda förfaringssättet komme i ständigt bruk vid universitetet — och sedermera har ett fall inträffat, som tyckes alldeles sanalogt med det här ofvan refererade — så må det tillåtas mig upprepa hvad jag för en längre tid sedan offentligt — och hittills oemotsagdt — yttrade: Hvad det beträffar, att examen skulle, såsom censorerna förutsävta, vara ett lämpligt tillfälle att pröfva kandidatens personliga mening om kyrkans särskilda lärosatser, så veta vi icke huru man skulle kunna finna en laglig ursäkt för ett dylikt förfarande. Vid den teologiska embetsexamen har kandidaten att redogöra för :sina kunskaper i 0. 8, v., heter det i universitetsstadgarne. Attexamenskall begagnas för att pröfva, icke blott om vederbörande är i besittning af en tillräckli mängd kunskaper, dem han tillegnat sig på ett klart och lefvande sätt, utan ätven för att pröfva — eller rättare inqvirera — hans rättrogenhet, finnes ingenstädes antydt och : är således i främsta rummet oberättigadt. : Vidare är ett sådant förfarande farligt. Följ-: den af att universitetslärarne inlåta sig på en sådan pröfning skulle oundgängligen bi den, att kandidaterna frestades att såsom : sin personliga åsigt i det större såväl som il; det mindre uttala de åsigter, som hyllades i af den examinerande professorn. Tager man nu i betraktande, först och främst att säonligen högst får kandidater i den unga ålder, hvari de lemma universitetet, kunna ha en fast afslutad, personlig uppfattning af hvarje särskild lärosats, och. för det andra att utsigt skulle gifvas till en yttre belöning — erhållande af ett godt examensbe-l: tyg — för den af examinator fordrade bekännelsen, så torde man väl kunna befara, 1 att frestelsen i ett icke ringa antal fall skulle komma att leda till h ckleri. Slutligen är: en sådan pröfning onödig. Genom ordinationslöftet och nresteden vå de anostoliska!: