Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

Så tag det då — jag är så tafatt, som du vet. Han räckte fram handen, men innan mrs Logans hade lemnat det åt honom, hade porträttet fallit då golfvet. Ack, hvad har jag gjort? utbrast hon, seende så oskyldig och skrämd ut som ett barn; men sträckte i detsamma ut sin lilla fot för att fullända sitt verk. Se inte på det, bad hon, i det hon hindrade honom att luta sig ned, jag är säker om att det är i stycken, och jag vill inte ha bannor. Nej, nej, miss Moore,, ropade hon på sitt lilla barnsliga sätt, då denna dam närmade sig för att taga upp det. Mr Templemore kommer att bli så vred. Nej, visst inte,, sade han och försökte att icke se förtretad ut; men du måste låta mig taga upp det, Florence. an lutade sig åter ned, och mrs Logan sökte åter hindra honom, och som olyckan var framme, slog hon vid detta försök om2 kull det lilla bord på hvilket han hade lagt det andra porträttet. Jag ger mig,, utbrast mr Templemore, i det han kastade sig tillbaka i sin stol och skrattade i trots af sin harm; jag är öfvertygad att min blå dam är skadad, och min röda är i spillror — jag ger mig. Mrs Logan satt tyst och var så förbryllad af den sista händelsen, att hon icke längre satte sig emot miss Moores välvilliga försök att taga upp de nedfallna porträtterna. Åh, herre Gud, så ledsamt, sade miss Moore, den röda damen är alldeles förstörd; men den blå är inte det ringåste skadad! Nå, då är allt bra,, utbrast mr Templemore gladt; jag kan när jag vill få köpa en annah röd dam; men med min. blå var det en annan sak. Mrs Logan kände sig nära att qväfvas, då