Aftonbladet – 31 oktober 1868, sida 2

ch profetiska skrifterna och den danska yrkans symboliska böcker, har nemligen len rätta vederbörande — kyrkan — förrissat sig om, att hvar och en, som hon taer i sin tjenst, icke blott förståndsenligt rkänner, utan äfven personligen för sin del ;ekänner och skall bekänna de sanningar, wilkas tillegnande och förkunnande kyrkan ordrar. Och denna uppfattning har utan undanag delats af de många, som, sedan saken plifvit dragen fram i dagsljuset, yttrat sig lerom. Hvart en sådan godtycklighet kan eda,, skref det af Bjönstjerne Björnson utsifna Norsk Folkeblad, ingifver bekymmerulla föreställningar. Så länge kandidateras uppfattning står på luthersk botten; vorde, den respekteras; att vilja tvinga den vå alla punkter in under sin egen, ofta mycet trånga och torra, kan leda svagare själar ill hyckleri, alldeles bortskrämma andra och ;gga de starka, de mest begåfvade till öppet ippror eller dold bitterhet — en dålig gåfva i en högskola till hennes ungdom, en dålig såfva till de disciplar, som mer än andra pehöfde börja i kärlek. Vi tro, att detblott ions en mening om, att ett sådant tvång är ett förnekande både af den fria vetenskaplighet, som borde. vara högskolans högsta syftemål, och af samvetsfriheten, som borde ha en asyl der framför något annat ställe i landet. s Kirkeligt Folkeblad, till hvars forum saken ju egentligen hör, karakteriserade bland annat censorernas förfarande såsom en så förmäten godtycklighet, att man väl skall ha temligen svårt att kunna uppvisa maken i någons embetsförvaltning. Men det märkligaste återstår ännu, Efrv att den 29 Juni afgifvit en 14 rader ång förklaring, hvilken för resten ingenting innehöll angående sakens realitet, ha censorerna, J. Bruun och G. Johnsen, derefter iakttagit tystnad vid alla de anklagelser af den allvarsammaste art, som förnyade gånger riktats mot dem. De ha utan att protestera hvarken på ett eller annat sätt mottagit beskyllningarne att i sin egenskap af embetsmän ha handlat på ett i lag icke tilllåtet, farligt och onödvändigt sätt, att ha förnekat hvad som borde ha varit högskolans högsta syftemål samt slutligen att ha visat förmäten godtycklighet i sin embetsförvaltning. Inför beskyllningar af detta slag skulle efter den praxis, som är gällande hos oss,: hvarje annan, om också icke för sin personliga äras skull, så åtminstone om han blott: hade en någorlunda skärp uppfattning af det goda namn, hvarje embetsman bör ega, såsom offentlig personlighet betrak: tad, för länge sedan ha funnit sig befogad att anhålla om regeringens åläggande att vid domstol försvara sig för de mot honom riktade beskyllningarne. Men af den tystnad, hvari de båda herrarne inhöljt sig, måste ettdera af de två ligga: antingen ett misskännande af deras pligt att värna embetets heder eller också ett erkännande, att deras uppförande i ofvannämnda sak icke låter försvara sig.. Jag vet icke, hviketdera alternativet de föredraga. Men saken har en större betydelse än den, som ligger i de båda universitetslärarnes goda namn och rykte. Den gäller, hu uvida det skall vara tillåtet för någon annan än rikets högsta dömande myndighet att behandla en teologisk åsigt, som faktiskt befinner sig inom vår statskyrka, på ett sådant sätt, som om den hade frånskilt sig eller blifvit utstött och hade bildat ett eget kyrkosamfand -—— och särskildt om detta skall vara tillåtet för de teologiska professorerna i deras uppträdande på embetets vägnar. Enligt den norska lagstiftningen tillkommer det endast högsta domstolen att afgöra, om en ny lära så litet öfverensstämmer med den norska statskyrkans fandamentalbekännelse; att den skall behandlas på ett exceptionelt sätt; enhvar annan, som försöker att faktiskt vid sitt uppträdande på embetets vägnar öfvertaga denna högsta domstolens funktion, har öfverskridit gränserna för sin befogenhet. Och skall nu ett sådant öfverskridande ohämmadt bli NR här i Norge? Skall den teologiska fakulteten kunna fortfara att spela en roll såsom högste domare öfver hvad som ir den norska kyrkans tro och bekännelse? Detta är en fråga, hvars afgörande med ängtan emotses af många. Det finns blott ett enda ställe, der denna råga kan bli slutligen besvarad, ock det är Norges högsta domstol. Inför dess skrank ör saken bringas ju förr desto hellre, och let är intet tvifvel underkastadt, att alla le; som i detta allvarsamma ämne ha uppippträdt offentligt mot de båda teologiska iniversitetslärarne, ha gjort det med önkan om en-rättegång, hvars slutliga utgång nåste afgöra frågans realitet. Le Nord för den 25 dennes innehåller en