Aftonbladet – 29 oktober 1868, sida 3

Men hura väl såg icke Florence den tafle, åt hvilken fönstret och skolrummet bildade en ram! En hvit glob och en svart tafla i bakgrunden, och på bordet en bronslampa med en ren hvit låga, brinnande lik en fångad ande i ett kristallfängelse, och vid fönstret Dora tillbakalutad i sin stol med Eva i sitt knä och seende öfver barnets hufvud på papperen, som breddes ut för dem båda af mr Templemore. Detta är skolkummet, sade mrs Luan, hvilken mrs Logan trodde vara långt borta, men som nu stod vid hennes sida. Florence ryckte till, och orden gingo som en pil genom hennes hjerta. Ja, detta var skolrummet, och mr Templemore hade valt en guvernant åt sitt barn som var både vacker och ung. Han hade valt en flicka med länsande hår och ljufva och klara ögon, vars ansigte upplystes af ett omedvetet solsken, då han talade, och medi hvilken det var tydligt att han fena talade. Ja, detta var skolrummet — det fanns icke något lusthus, men det fanns ett skolrum! Tillit och förtroende, som falla sig så lätt för den högsinnade, äro svåra att nå af den kalla och trångsinta. Mrs Logan var en alltför grund själ för att vara misstrogen och alltför vacker för att vara svartsjuk; men då misstroende och svartsjuka oförhappandes kommo till henne, hade hon ej någon högsinnad tro, något stolt medvetande till att hjelpa sig att slå någondera fienden på flykten. Doras första anfall funno henne hjelplös och vunno en har stig seger öfver henne. Mrs Luan ryckte henne i ärmen, Detta är skolrummet, sade hon ännu en ång, och till Doras eget rum kommer man en här vägen. Mrs Logan följde henne mekaniskt. Från Doras rum förde en glasdörr ut till trädgår