Aftonbladet – 29 oktober 1868, sida 3

vymed hvilka han ej finge något att skaffc , Grefve Schudalaf hade icke någonting emo vczarens önskan. Visserligen återstod änn Jalltjemt denna förfärliga polska fråga, sor reste sig som ett mörkt moln mellan Ryss land och Frankrike. Man trodde sig emel Hertid kunna göra allt lätt genom ett amnesti J dekret, och det var utan tvifvel en god tank af Alexander den andre, att han ej kund betala sitt vänliga mottagande bättre än genon en mildhetsoch billighetshandling. Ölyckligtvis går det med amnestierna som mec framstegen i Ryssland, det finnes alltid et vilkor som upphäfver det hela. För det första gällde denna amnesti hvarken de landsförvista eller de till Sibirien deporterade den kunde endast gagna dem som på administrativ väg voro internerade, och äfver dessa måste först af de lokala myndigheterna skaffa sig intyg om ett godt uppförande Det var en mera skenbar än verklig amnesti Jag vill icke ingå på detaljerna af denna sålunda förberedda resa, som snart blef störd genom en smärtsam händelse. Femton månader förut hade en ung ryss i Petersburg sökt att mörda czaren; den 6 Juni 1867 val det en ung polack, känd för en ren vandel hvilken, förbittrad öfver sitt lands olycka, drefs till en för Frankrikes gästfrihet pinsam förbrytelse i Boulognerskogen. Säkert är att verkan deraf var ofantlig i Ryssland, och knappast hade mordförsöket den 6 Juni blifvit bekant, förrän det blef signalen till ett utbrott af den allmänna opinionen, likt det som hade egt rum det föregående året. Kejsar Alexander erfor uppenbarligen sjelf ett starkt intryck; under sken af kallblodighet blef han häftigt skakad. Medan han ännu var i Paris, kom en polsk deputation från Warschau för att lemna honom en adress. Czaren mottog denna deputation på ett förekommande sätt, förklarade att han för ingen del gjorde landet ansvarigt för en enskild persons brott, och det påstås till och med att han tillade: Ni kan säga detta från er kejsare och lkonung. Men så snart han vid sin återkomst kom till de polska länderna, tycktes han icke vidare erinra sig att han var Polens konung. Antingen på hans befallning eller genom en frivillig handling af myndigheterna hade man aflägsnat det polska vaphet, då han höll sitt intåg i Warschau, och kort derefter kom han till Petersburg, der han gaf sin otålighet och sitt mörka lynne luft. De åtgärder, som man hade ansett nödvändiga för hans säkerhet, retade honom; han reste snart till Krim, och nu var det som ryktet om czarens hemlighetsfulla sjukdom utbredde sig i Europa. Måhända var denna sjukdom endast ett bevis på det starka och varaktiga intryck, som dessa mordförsök, vid hvilka han dittills ej varit van, hade efterlemnat i hans själ. Alltifrån den första dagen hade verkan af det sista mordförsöket varit ofantlig i Ryssland. Detta mordförsök var naturligtvis en ny anledning för det ultraryska partiet att bryta löst och utbreda sig öfver sina vanliga ämnen. En omständighet väckte isynnerhet dess förvånivg och raseri, och detta var den mildhet, hvarmed assisrätten i Paris dömde den unge Berezowski. Det fann att det i denna sällsamma process icke längre var mördaren som stod inför rätta, utan att det var Ryssland sjelft som satt på bänken, anklagad för sin politik och sina tendenser. Men om man bortser från den naturliga rörelse, som framkallades af mordförsöket den 6 Juni, hvad var väl egentligen denna resa i de moskovitiska patrioternas ögon? Det var en moralisk seger för Ryssland, ett uttryck af Rysslands makt, ett lysande vittnesbörd om Rysslands öfvervägande inflytande öfver makter, som nyligen till och med bestridt dess tillvaro,. Ja, Katkof gick så långt, att han påstod, att aldrig en suveräns besök hos en annan suverän haft så stor betydelse och så stort inflytande som kejsar Alexanders resa till Paris under de förhandenvarande förhållandena. EnR europeisk kris syntes oundviklig, sade han, alla intressen hade blifvit skakade, alla sinnen voro i oro... den allmänna situationen var sådan, att den hvarje ögonblick blef mera invecklad och icke kunde förbättras genom sig sjelf... Europa kunde endast vänta hjelp af Ryssland, och denna hjelp fick det ikejsarens person. Jag vet icke om kejsar Alexanders resa till Paris 1867 just precist haft denna karakter och dessa resultater. Detta är attse väl mycket i en resa, uti hvilken nöjet hade en god andel. Säkert är emellertid, att czarens resa icke har förändrat situationen i det inre, der det ultra-moskovitiska partiets inflytande växer med hvarje dag. Sedan denna tidpunkt synes detta parti mera än någonsin stå i gunst, och den terräng detta vinner, den förlora dess mera moderata motståndare. För det första synes Miliutin, som efter sitt slaganfall hade dragit sig tillbaka till Baden, ha återfått sin helsa, och han har genast blifvit omringad af alla dem, som ännu hoppas att åter se, honom träda in i det verksamma lifvet. Äfven i sitt nuvarande tillstånd är han ständigt hufvudet för det parti, hvars arm hans bror, general Miliutin, fortfarit att vara i regeringen, och som gerna. önskade se Ignatief i spetsen för utrikesministeren. et var tydligen från denna sida som nyligen en kris utbildade sig, uti hvilken Valujef omsider försvann, sedan han så länge blifvit förföljd af Katkof. Först talade man om att general Potapof skulle träda in i inrikesministeren, men detta var endast ett rykte, som utspreds af alltför friga och lösmynta vänner. General Potapof skall för ögonblicket träda i stället för general Boranof i det kinkiga styrandet af de vestra provinserna. VWValujefs efterträdare är seneral Timaschef, som under några månaler varit minister för postoch telegrafväsendet, :och som icke är det unga ryska partiet mindre tillgifven. Denne man är föröfrigt en person, som kan ha en framtid, ehuru han ej är af förPU ARTNR I EEE EN SAC TBK LEK SS GT NO FINND TA SEEDNING