Aftonbladet – 29 oktober 1868, sida 3

Jtadt framsteg. Det är tillräckligt att tänkt på hvad Ryssland var för tjugu år sedan Joch att se hvad det nu är, för att fattö hvilken väg nu blifvit tillryggalagd. Föl I tjugu år sedan var det ett mörkt, tyst och skenbart likgiltigt Ryssland, som endast hotade genom sin tyngd och sin massa; nu ha det kommit lit och rörelse i detta Ryssland, nu tager det en liflig, del i allt, såväl med råd som handling. Ar det ett verkligt och säkert framsteg som försiggår? Det är åtminstone ett vidtomfattande arbete, i hvilket alla frågor diskuteras, och det är under detta arbete, som den ryska andan lifvas och uppeldas till allt slags ärelystnad. Det är tydligt att det under de sista åren företagit allvarliga reformer, och om också ej någon annan reform blifvit vidtagen än den, som frigjorde tjugofem millioner menniskor från träldom, skulle denna ensam vara tillräcklig att göra en regering berömd, utan afseende på de omedelbara följder den kan komma att medföra, och som tydligen för närvarande utgöra en förlägenhet för Ryssland. Andra reformer ha kommit efter, såsom en naturig följd af den första; ett helt system af lokala församlingar har blifvit infördt, och år 1866 trädde för första gången de nya domstolarne i verksamhet. Tyvärr äro framsteg i Ryssland ofta endast en luftspegling. Hvad som visar sig på ytan, hvad som återljuder i en ukas eller i pressen, är icke alltid det mest verkliga. Det går med allting ungefär som med den juryinrättning, som der blifvit införd. Den existerar visserligen, men kejsaren kan undandraga juryn allt hvad han icke Vill ha afdömdt af den, brott mot person eller egendom, äfven stölder. Rådfråga de borgerliga lagarne i Ryssland. Dödsstraffet finnes icke inskrifvet i dem, endast krigsrätten fäller dödsdomar, här som på andra ställen, och till och med oftare; den gör hvad civilrätten icke kan göra. Ingenting visar tydligare det lösliga och bedrägliga i det ryska framåtskriddndet än territorialinrättningarne och kommunalförsamlingarnes historia. I första ögonblicket vunno dessa inrättningar en viss ynnest, och man betraktade dem nästan som fröet till en parlamentarisk regering. Men hvad blefvo de sedan? De upphörde att intressera, de vacklade mellan betydelselöshet och faran för att upplösas på grund af gensträfvighet och brist på moderation. Under första dagarne af är 1867 var församlingen i Petersburg föremål för ett visst deltagande. Kort förut, den 3 December 1866, hade en lag, som utan tvifvel var ett af Miliutins sista verk, i hög grad inskränkt dessa blygsamma inrättningars rättigheter i afseende på frågan om beskattningen. Församlingen i Petersburg, som samlat sig den 15 Januari 1867, blef af denna anledning mycket ifrig, diskuterade häftigt lagen och tordrade att den skulle revideras af riksrådet i förening med ombud från provinsförsamlingarne. Detta var nästan att begära en allmän församling för hela riket, detta den ryska absolutismens mara. Vid detta tillfälle höll en temligen demokratisk liberal vid namn Kruse ett häftigt och ganska lyckadt oppositionstal, och det ena talet följde på det andra, till stort nöje för allmänheten, utan att dock på något sätt uppröra denna, då guvernören i Petersburg, grefve Levachof, trädde in i församlingen med stöflor och sporrar och med sin militäriska stämma uppläste ett upplösningsdekret. Församlingens president, grefve Orlof-Davidof, blef helt upprörd deraf, och de deputerade blefvo det icke mindre; derpå aflägsnade man iF från denna lilla 18:de Brumaire, utförd af en guvernör, som icke ens hade väntat på svar på sin förfrågan, Detta var som ett sista blekt skimmer af det parlamentariska lifvet. Provinsförsamlingarne skola utan tvifvel ännu en gång återfå lif och intresse, men för ögonblicket ha de kommit ur modet. Det är i grund och -botten envåldsmakten som regerar, och denna regerar med bistånd af den ultra-ryska andan, som blifvit dess-styrka, tilldess den kanske en gång blir en svaghet. I det ögonblick upplösningen af församlingen i Petersburg egde rum väckte den icke ens något uppseende. Denna korta församing, som så plötsligt hade blifvit afbruten, hade allmänheten mindre betraktat såsom en ullvarlig manifestation, som uppenbarade en djup instinkt, än såsom ett skådespel, öfver vilket ridån kunde gå ned utan att röra någon, och här är just rätta stället att göra en anmärkning. I det politiska lifvet eller il let som man kallar det nya Rysslands po-l: itiska lif ha institutionerna icke samman-: smultit med nationen; de spela endast enl: betydlig roll och intaga en inskränkt plats. Detta är det egendomliga för länder, der den: ulmänna opinionen och intressena ännu ickel skapat sig ett regelbundet lopp och der man . icke kommit till insigt om hvad man verk-:; igen önskar sig. En dag provinsförsamlingar, !n annan dag juryinrättning, så Muravief, så Komissarof, så amerikanarne, så upproret på: Kreta, eller också den ethno; vafiska kongressen j och panslavismen. Sirnena brusa upp och söka ig en utgång hvar det vara månde. Snart blef det kejsarens resa till Paris som kom och bragte den allmänna meningen i jäsning. Ivarföre denna resa? Detta var hvad man: örst frågade hvarandra om. Hade man sökt: riktigt, skulle man kanske funnit en mycket: enkel, helt mensklig anledning till dennal: a, som ej skulle ha tillfredsställt dem som sökte efter hemligheter: att kejsaren, trött vid sin roll som eczar, ville förströ sig och se Paris och utställningen. I hans omgifningar voro intrycken temligen olika. Det ultravyska partiet var i början mycket emot denna :esa, sedan sade det till sig sjelf, att ingening vittnade mera om Rysslands öfvermakt. urst Gortschakof var icke synnerligt gynnsamt stämd för resan; han fruktade, att det inder kejsarnes möte, under festernas och