Aftonbladet – 28 oktober 1868, sida 3

väckte fråga om en reform 1 korrespondens och -causeriväsendet. Ett sådant förslag ka: vara mycket välmenadt, men det leder ick till något resullat, ty ifrågavarande väsen de låter ej reformera sig genom några yttr bestämmelser och öfverenskommelser. Det ha alltför starka rötter i tidens mark och växe alldeles efter tidens smak. Skall någon re form kunna göras, måste den komma ini från, från väsendet sjelf; men icke är jag så djerf att försöka med någon reformation Jag vill endast vara med och begagna mins skrifmaterialier, ty je inser att det är de , enda sättet att skala sig en tribun,när mar icke kan bygga sig en Blasieholmskyrka. Alltså börjar jag causera i några Stockholms-bref. Det var just i Aftonbladet, son man gjorde bekantskap med de första causerierna inöm svehskä pressen. . Men det äl mycket längesedan och det är kanske siärf glömdt, savida det ens varit bekant för flertalet af den generation, som nu läser tidninar. Redan på 1830-talet causerade Orvar 1 Odd i Aftonbladet så som sedermera ingen lyckats. Han var den förste öch bäste, det kan väl ingen af oss neka till, så egenkära vi än må vara. Om han haft några efterJapare, så har väl ingen af dem förmått narra publiken med sitt underhaltiga mynt. Mästaren står oupphunnen. Och det räckte till och med i -desennier, innan någon annan causör vågade visa sig. Nu har det blifvit er modesak. Nu växa causeurer som svampar i fukt. Om baron v. Beskow fått lefva, hade han kanske slutligen blifvit tidningscausör, äfven han. Vi veta åtminstone att han på den senare tiden uttalade sig mycket välvilligt Om Hoilren. Så stark är tidens makt äfven öfver de störa andarne. Hvarför skulle vi små då streta emot? Det lönar icke mödan att de sjutton rynka på näsorna, ty en vacker dag ryckas de med af tidsandan. Har man icke sett underbara ting också i detta afseende? ÅA ena sidan uppmuntras Sverges mest främstående sotröshbjeltes red. en af akädetniens vackra femhundrariksdalerssedlar, å den andra leninas samma uppmuntran åt en person, som på svensk scen öfverflyttat nägra af de parisiska småteatrarnes mest uppsluppna stycken. Under sådana omständigheter kan man väl också förmoda, att akademien ev gång offrar åt tidsandan med några små öausörler af lättare. beskaffenhet, hvilka sedan få plats i akademiens handlingar. Sorgen efter den hädangångne, ädle skalden, är ännu för ny för att det skulle vara egentligen passande att tala om hans efterträdare, men allmänheten är just icke alltid så-finkänslig, och en vauseur måste höra på hvad allmänheten säger och sedan i sin ordning kolpörtera det. Man talar verkligen 1 stas den helt öppet om utsigterna för den eller den att efterträda baron 7. Beskow i svenska akadewmiön. Mån har sina Kandidater, några möjliga, andra omöjliga. Att Pehr Wieselgren icke kommer i fråga, derom tyckes man vara temligen viss, ehuru man beklagar denna visshet. Den snillrike och mångs sidige författaren har sin plats gifven. Det är akademiens nittonde stol; samme stol som innehades af Bellman, ett ganska eget sammanträffande, och till hvilken Orvar Odd kanske också är kandidat. Skulle Orvar Odd verkligen icke få någon af de aderton? Hvad vet:jag? säger han troligtvis sjelf, då han på Ville Canzonelta tänker på akademien, ifall han någonsin låter sina tankar sväfva åt det hållet och icke hellre blickar utåt Sundet och diktar en sång på sitt gamla sätt, som alltid blir en nyoch frisk, at en spirituel canzonetta, som borde berättiga honom att deltaga i redigerandet af akademiens causerier. Om Orvar Odd verkligen erbåller en af de aderton stolarne och icke hänvisas till den nittonde, Bellmans, Wieselgrens, Johan Nyboms stol, så kan han likväl icke komma i fråga att blifva v. Beskows efterträdare säger man, och menar sig hafva skäl för den åsigten i några gamla Historier, som väl borde vara glömda för längesedan. Tegner sjöng: Dock striden är förbi. Hvad ondt den vållat förgätes bättre än det tänkes på. Det är icke alldeles omöjligt att svenska akademien instämmer i sin bortgångne ledamots åsigt, men det tjenar till ingenting att i detta afseende uttömma sig i gissningar, liksom jag icke heller anser det löna mödan att nämna just flere af-.dem man för närvarande be tecknar såsom kandidater, än det nya justi tierådet OC. G. Strandberg, en lyckad skald och isynnerhet en lyckad öfverflyttare på vårt språk af stycken ur romersk vitterhet: För min del afsäger jag mig mina rättigheter på v. Beskows stol till förmån för hvem som helst af de ofvannämnde. Jag kan göra det med fullkomligt samma rätt som Don Juan af Bourbon afsade sig sina rättigheter på spanska tronen till förmån för sin son, unge Don Carlos, och som jag afstår från alla anspråk på att — ärfva någon af baronerna! Rothschild. Jag kan icke inse, att jag med en sådan afsägelse skulle riskera något för framtiden. Man bör alltid vara rädd om sin framtid. Det är just hvad som karakteriserar en framtidsman. Men det är kanske tvifvel underkastadt, huruvida en tidningsskrifvare kan göra räkning på någon framtid. Han lefver alltförmycket i nutiden. Det är synd om öfverste H. sade någon för ej så många år sedan; han förstör sin framtid genom det der tidningsskrifveriet,. Till en tröst. och uppmuntran kan dock ihågkommas, att den militär, som vid fyllda sextio år satt sin framtid så djerft på spel, icke stånnat vid öfverstegraden, utan att derför öfvergifva tidningsskrifveriet. En framtidsman är naturligtvis gråhårig nu för tiden och minst femtio år. Man talar om baron Bildt såsom en framtidsman. Det är alldeles förhastadt. Han kan möjligtvis blifva en framtidsman, om han får lefva, men ehuru gråhårig är han ännu i dam. som inte känner mig. Kom ihåg att