Aftonbladet – 28 oktober 1868, sida 3

dam, som inte känner mig. Kom ihåg at ni inte vet någonting om mig. Att vara ensam, obevakad och nära at uppslukas af den grymma vargen var tydli gen stor njutning för Eva. Sjelfva barnet känner, tänkte Dora, at det ligger en njutning i oberoendet, äfven on det skulle föra oss i fara, Ja, Eva, jag kän ner mer än du, Jag har ett hem, der jag bord känna mig lycklig, men gör det inte. Ja, äf. ven jag längtar till skogen och dess faror Allt för friheten! Eva sprang förut och spelade sin roll son den lilla rödkappan; men vargen kom snarare än hon eller Dora hade väntat. Der kom vid en krökning i allten i gestalt a mrs Logan, som satt vid mr Templemore: sida på den gamla stenbänken. Hon var vackrare än någonsin förr. Dor såg det genast. Aldrig hade hennes kindej haft en mera rosig färg, eller hennes mörk: jgon en mera leende glans. Gudinnan, Heb sjelf skulle icke kunnat se gladare och yngr at än mrs Logan såg ut, då hon reste si upp och kom fråm mot Dora med det solivaste leende på sina rosenröda läppar. Ack, söta Dora, sade hon med all der värme och innerlighet som hon kunde inlägg: sin röst, ehuru det fanns föga deraf i hennes hjerta, så glad jag är att ännu en gång få se dig! Och hon tryckte Doras hand med mycker hjertlighet. Medan Dora stod med sin hanc sluten i mr Templemores tillkommande hustrus hand, föll hon i en sorgsen, underlig lröm. Detta var således Florence, den Florenice, som hennes bror hade älskat så högt som han helt och hället håde förlåtit och not hvilken, han hade varit så mild och öfverseende. Hennes blick, hennes leende, henres röst återförde det förflutna, och med detts